Sarah Jessica Parker har uttalat i intervjuer att hon vill att folk ska sluta tro att hon är Carrie i Sex and the city. Det var en av anledningarna till att hon valde rollen som Meredith i Välkommen till familjen. En kvinna som Parker uppenbarligen tycker står långt från kolumnisten Carrie i New York. Jag vet inte jag…de roller jag sett Sarah Jessica spela är ganska snarlika och jag har umgåtts med misstanken att hon spelar sig själv i rätt hög grad. Ingenting hos Meredith får mig på andra tankar heller. Det lätt vimsiga finns där, försök till upprätthållande av kontroll, behovet av att älskas, helst av alla.

Det ska firas jul i pojkvännen Everetts (Dermot Mulroney) stora familj, och Meredith ska presenteras för första gången. Hon är karriärkvinna ut i fingerspetsarna, och hårknuten är hårt åtdragen. För att uttrycka det milt passar hon inte riktigt in i den här mer bohemiska familjen. Där vi har alla de vanliga karaktärerna. En mamma (Diane Keaton), en pappa (Craig T. Nelson), en charmig spelevink till lillebror, en rebellisk lillasyster med synpunkter, en gravid storasyster och en homosexuell bror med pojkvän. Och det är så där härligt underbart familjesammanhållet i början. Alla önskar varandra god jul i varenda mening, kramas och är så glada att ses och det är så övergulligt övertydligt att det känns som att vada i sirap. Denna stämning anslås givetvis som kontrast till vad som komma skall så fort Meredith kliver in i huset. Tyvärr är det rätt smetigt fortsättningsvis också. Med ett avbrott i mitten ungefär.

Ibland kan det bli lite tokigt. Efter att ha sett trailern till Välkommen i familjen var jag fullständigt övertygad om att det var en komedi jag skulle se. Satt således länge och väntade på ”det roliga”. Så länge att jag kanske missade något till och med? För det här är ingen komedi, vare sig svart eller något annat. Det är ett drama med några komiska inslag. Det handlar om att välja rätt, att våga se vem man själv innerst inne är. Och så fort Merediths syster Julia (Claire Danes) anländer är det också precis hur förutsägbart som helst. I romantiska komedier gör den här förutsägbarheten ingenting, den är i själva verket en del av genren. De ska få varann, frågan är bara hur. Här tangerar man ibland romantisk komedi, utan några direkta feelgoodroligheter som också tillhör den genren. Ett missförstånd blir väldigt roligt; när Meredith ska försöka förklara varför hon tror att alla föräldrar väl vill ha ”normala” barn blir det The Office-pinsamt, och när familjen öppnar julklapparna hon haft med sig blir det faktiskt riktigt gripande. Annars är Välkommen till familjen är en helt vanlig dussinfilm om relationer, om att acceptera olikheter, och att mamma alltid vet bäst!