Den bästa uppföljaren nånsin gjord, är ett vanligt dekret vad det gäller Gudfadern del 2. Men om det nånsin funnits tillfälle att framhäva ordet "del" i ett större sammanhang, är det här verkligen fråga om en fristående film som fullbordar helheten. Åtminstone om man ser till helheten av de första två filmerna i Coppolas maffiatrilogi. Och för de cineaster som uppskattar Oscarsgalan som en värdemätare på filmers kvalitet, så är ju andra delen rentav en bättre film med sina sex Oscars (film, regi, adapterat manus, manliga biroll (DeNiro), originalmusik och scenografi) jämfört med första filmens tre.

Del två tar dels vid ungefär tre år efter den första filmens slut. Michael (Pacino) är den nya gudfadern i maffiafamiljen Corleone och har under 50-talet flyttat sin familj från New York till Nevada. Familjens affärsverksamhet sträcker sig nu över hela kontinenten och inkluderar ett flertal hotell och kasinon. Vid sin sida har han fortfarande Tom Hagen (Duvall) som sin consigliere och brodern Fredo (Cazale) är ännu chef för ett av hotellen i Las Vegas. Problem uppstår dock när senaten tillsätter en kommitté för att ta itu med den organiserade brottsligheten i USA. Michael har vissa hållhakar på en av senatorerna, men samtidigt finns angivare även inom hans närmaste krets. Och sent en natt smäller kulspruteeld in genom hans sovrumsfönster.

Parallellt med berättelsen om Michaels vedermödor, får vi även bevittna hans far Vito Andolinis ankomst till det förlovade landet 1901, efter att hela hans familj mördats av en siciliansk gangster. Vid inslussningen på Ellis Island i New Yorks hamn får han efternamnet Corleone efter den by han emigrerat ifrån. Sexton år senare har Vito (DeNiro) blivit far till Santino, eller Sonny som han kommer att kallas som vuxen. Han arbetar i en speceributik, men har högre ambitioner än så och börjar stjäla saker och ting tillsammans med kamraterna Tessio och Clemenza. Den lokale bossen Fanucci – Svarta handen – får nys om hans verksamhet och pressar honom på pengar. Men Vito tar till slut modet till sig och sätter sig emot Fanucci.

Andra delen (vilket också borde blivit den sista i Corleone-serien) har en av de mest välbyggda berättarstrukturerna någonsin inom filmkonsten. De parallella historierna berättar på samma gång om familjens ekonomiska uppgång som etiska fall – om familjehedern som ligger grundmurad i blodet men som färgas grön av alla dollars. Skiftningarna sker så pass snyggt att Vitos förehavanden under 10- och 20-talet ständigt ekar i Michaels beteenden fyrtio år senare. Han har allt att tacka sin far för, men i sina försök att leva upp till faderns arv så sviker han alla ideal genom sin fanatiska trångsynthet. Michael Corleone-karaktären är utan överskattan en av 1900-talets främsta fiktiva gestalter. Redan i första filmen genomgår han en oerhörd metamorfos, även om man enbart skulle kunna tolka det hela som en regression till hans invanda familjeideal. Men i andra filmen fördjupas skildringen än mer genom att låta honom sträva efter mer än just välfärden för hans familj.

Gudfadern-serien är en skildring av landet USA som idé – immigrantens chans till att förverkliga sina drömmar och bygga sig en framtid. Eftersom nationens fundament har en del mindre ärofyllda sprickor, så har författaren Mario Puzo och Coppola lyckats göra en historieskrivning som både tangerar verkliga händelser – revolutionen på Kuba, senatens utredningar, m.m. – men även synliggör symboliskt när nationsidén faller samman. I detta avseende är andra delen ännu mer komplex och storartad. Den har ett långsammare tempo, men avverkar också ett större tematiskt omfång. I Gordon Willis mästerligt grälla färgkompositioner blir det en machiavellisk undergångssaga vars klimax inte erhålls i en blodig eldstrid, utan i fallna höstlöv, en eka med två män och ett ansikte med handen för munnen som stirrar ut i intet. Ett av filmhistoriens absoluta mästerverk.