Att följa upp den enorma och oväntade succén med Alla helgons blodiga natt två år tidigare skulle visa sig svårt för regissören och manusförfattaren John Carpenter, samt manusförfattaren och producenten Debra Hill. Medan denna sakta segade sig upp i topp som den sleeper den var, gjorde den Elvis-tokige Carpenter några TV-filmer, bland annat den hyfsade Elvis (1979) där titelrollen gjordes av Kurt Russell (som spelat mot rocklegendaren i en film vid blott tolv års ålder i en liten roll där han sparkade denne på benet...), en man som skulle återvända i flera av Carpenters filmer, bland annat i The thing (1982). Nu erbjöds Carpenter en större budget och ett antal kända skådespelare, men huvudrollen som den radiopratande Stevie Wayne gick till dåvarande hustrun, Adrienne Barbeau (som ju återvände i flera filmer av maken, tills de skildes åt 1983). Och Jamie Lee Curtis, som debuterat i just Alla helgons..., fick en annan av de bärande rollerna.

Filmen inleds med att en gammal sjöbuse (sköne John Houseman) sitter och berättar spökhistorier runt lägerelden för barn, bland annat den om clippern Elizabeth Dane (som var en kvinna som gett ut en i Hollywood då populär bok med bantningstips) som gick på grund just där de sitter, den 21 april 1879. Och nu är det kväll, den 20 april 1979...och den lilla staden Antonio Bay ska fira 100-årsjubileum samma dag. Men vid midnatt börjar det hända märkliga saker i stan - billarm tjuter, lyktor tänds och i kyrkan yr tegelstenarna i luften. Ett gammal dokument, en dagbok, kan plockas fram ur väggen av fader Malone (Hal Holbrook), den lokale prästen. Ute på sjön drabbas ett gäng försupna fiskare av riktig tjocka, och just när sikten är noll attackeras de av mystiska skuggfigurer som gör processen kort med dem, via stora krokar.

Elizabeth Solley (låter som ett namn hämtat ur nånting av Edgar Allan Poe) i Jamie Lee Curtis skepnad liftar med Nick Castle, och de har givetvis sex med en gång. Nick är orolig över sina polare ute på fiskebåten som ju aldrig återvände i hamn, och beger sig ut för att undersöka den. Samtidigt läser prästen högt ur fyndet som uppenbarade sig i kyrkan den föregående natten, en dagbok skriven av hans farfar skulle det visa sig. Denne var också församlingspräst en gång i tiden, närmare bestämt för 100 år sen, och beskriver i boken det illdåd man begick mot en spetälskekoloni som ville flytta från ön dit de förvisats, till en plats på fastlandet bara några kilometer norr om Antonio Bay. Man lurar helt enkelt i dessa att man godkänner planerana, bara för att lura dem i en dödsfälla på kvällen den 20 april, 1879. Och nu har de återvänt för att hämnas...

Det är riktigt stämningsfullt och vackert när den nästan fluorescerande dimman sveper in över bukten, men otäckt är det aldrig. Elizabeth Danes besättning är på gränsen till skrattretande, snarare än skrämmande (som några monster ur Svarta Lagunen), och de är dessutom artiga nog att alltid knacka innan de kliver på. Carpenter har, i vanlig ordning, själv komponerat och spelat den stämningsfulla elektronmusiken som ackompanjerar filmen. Och precis som han brukar, har han döpt flera av rollkaraktärerna efter sina kompisar; Nick Castle, Dan O'Bannon, Tommy Wallace...). En läkare (spelad av Darwin Joston från Attack mot polistation 13) kallas för Dr. Phibes (känd från två skräckklassiker med Vincent Price), och för att riktigt röra till det, är dessutom Tommy Lee Wallace med i filmen...liksom för övrigt både regissören själv alldeles i början, och producenten. Även den då 20 år unge Rob Bottin medverkar, som en ur spökbesättningen. Han stod för filmens special make-up effects, liksom han gjort på många stora produktioner sen dess.