"You smell that? Do you smell that?... Napalm, son. Nothing else in the world smells like that. I love the smell of napalm in the morning."

När man hamnar i en diskussion kring vilken som är världens bästa film, så är sannolikheten stor att Francis Ford Coppolas mästerverk från 1979 dras upp som stark kandidat. Sannolikheten är då också stor att citatet ovan droppas i diskussionen. Precis som för andra bevingade citat i filmhistorien, som till exempel Robert De Niros You talkin' to me?-monolog framför spegeln i Taxi Driver så har dock orden en annorlunda innebörd än vad de tagna ur sitt sammanhang får. Apocalypse är ingen konventionell krigsfilm i den bemärkelsen vad genren som sådan traditionellt representerar. Faktum är att Apocalypse inte är en konventionell film överhuvudtaget. Den är ett fenomen, en skapelse upphöjd till en av filmhistoriens stora mästerverk. En film som gör skillnad, som talar direkt till vår dåtid, samtid och framtid. I sanning en av världens bästa filmer.

Boken som filmen bygger på, Joseph Conrads Mörkrets hjärta (eng: Heart of Darkness), är en av det tidiga 1900-talets stora romaner. Conrads bok skrevs och utspelar sig i skiftet kring 1800- och 1900-talet då Storbritannien och andra europeiska västländer hade kolonier på alla kontinenter, världen över. Historien tar sin början på en båt på Themsen i London där vi får följa Charlie Marlows väg från världens centrum, England, till Afrika och vidare uppför Kongofloden långt in i Kongo. Conrad belyser med sin bok den rådande imperialistiska världssynen i västvärlden vid Conrads samtid (i skiftet kring 1800- och 1900-talet), där det var den västerländska mannens rättighet att breda ut sig och exploatera mindre utvecklade delar av världen över hela jorden, ja rent av deras plikt för att föra ut civilisationen till jordens alla hörn, det vill säga den vita mannens börda. Boken får dock inte bara ses som en kritik mot kolonialismen och det rådande samhällstillståndet, utan är kanske främst en studie i människans natur, en resa in i själen - mörkrets hjärta.

I Francis Ford Coppolas filmatisering fick det nyligen för USA avslutade Vietnam-kriget i slutet av 1960-talet ersätta Belgiska Kongo i skiftet kring 1800- och 1900-talet. Premisserna är dock desamma, en mans resa in i ett i dennes ögon ociviliserat, oförståeligt och ogästvänligt land via vattenvägen på jakt efter en man vars val separerat honom från det civiliserade samhällets normer och regler. Resan sker likaledes in i människans själ, där kampen mellan instinkt och den rådande idealismen vår civilisation för tillfället frammanar ständigt fortgår. Skild från civilisationen finns endast vår mänskliga, inneboende instinkt. Vad är egentligen rätt och fel, vad är vansinne och vad är civiliserat?

Även om Apocalypse ständigt omnämns som en stark antikrigsfilm, så är det precis som i Mörkrets hjärta den mänskliga naturen som är portalfiguren i berättelsen. Det är inte kriget och kolonialismen som främst orsaker vansinnet, utan det är den mänskliga naturen i sig som orsaker kriget och kolonialismen samt Kurtz vägval. Kriget och kolonialismen fungerar endast som en katalysator för något som redan från början finns där, latent undanträngd av vårt samhälles normer och regler.

Apocalypse är precis som sin litterära förlaga mångbottnad och ger upphov till tänkvärda och uppslagsrika funderingar kring mångt och mycket som vi människor alltid grubblat kring. Man bör dock också känna doften av napalm och se filmen för dess starka och storslagna scener där helikopterattacken ledd av överste Kilgore (Robert Duvall) på den vietnamesiska byn, ackompanjerad av Wagners Ride of the Valkyries, måste nämnas som en av filmens absolut största ögonblick.

Det fridsamma samsas med det våldsamma, det är en njutelse att se de magnifika bilderna längs floden där det sällsamma samsas med det vackra längs den strapatsrika resan med oändliga träd längs med floden som sträcker sig upp till himlen, och vilda tigrar i djungelns ogästvänliga marker som gör människan så oändligt liten. The Doors The End i såväl inledningen som i slutscenerna sammanbinder det mästerliga opuset på ett sätt som inte skådar sin like i filmhistorien. Detta är film när det är som bäst.

Fotnot: Versionen som här omskrivits är den ursprungliga från 1979. Enligt reglerna för omröstningen så fick ingen film gjord efter 1999 vara med, vilket diskvalificerar Redux-versionen som kom 2001. Läs även Johan Wennströms recension av den versionen (2001-09-13).