Det var i den numera klassiska ungdomsfilmen "Some Kind of Wonderful" jag för första gången såg henne. Hon spelade pojkflickan Watts, med kort hår, tuffa kläder och tuffa repliker. Och egentligen var det ju Lea Thompson med sitt långa rödblonda hår som var filmens skönhet, men det var Mary Stuart Masterson / Watts jag blev förälskad i. Hennes kombination av tuffhet och sårbarhet fick mitt värkande tonårshjärta att slå både ett och två extraslag.

Allt sedan dess har jag räknat Mary till mina favoriter. Inte för att hon skulle vara påfallande begåvad, utan för att jag hela tiden varit smått förälskad i henne. Ungdomsförälskelser har som bekant svårt att gå ur blodet. Missförstå mig nu bara rätt: Mary är definitivt inte obegåvad. Hon spelar lätt baddräkten av Pamela Anderson även på en dålig dag. (Nåja, vem gör inte det?) Men bland de stora karaktärsskådespelerskorna platsar hon knappast, det måste med beklagande konstateras.

1975 filmdebuterade hon som nioåring i "Fruarna i Stepford", där hennes far Peter Masterson hade en större roll. (Båda föräldrarna är skådespelare.) Hennes första replik var den minnesvärda: "Daddy, I just saw a man carrying a naked lady." Tio år senare fick hon sin första huvudroll i filmen "Heaven Help Us" och med denna en del uppmärksamhet. 1986 års Motion Picture Guide hyllade hennes naturliga agerande och spådde henne en lysande framtid. 1987 hade hon en roll i Coppolas halv-flopp "Gardens of Stone" och samma år var det hon spelade in sig i mitt tonårshjärta genom rollen som Watts i "Some Kind of Wonderful". En film vilken säkert alla uppväxta på 80-talet har sett, definitivt en av de bästa ungdomsfilmerna någonsin. (För er som växte upp tidigare eller senare kan berättas att manusförfattaren och producenten John Hughes då var ungdomsfilmens okrönte kung och ett namn alla tonåringar kände till. På meritlistan hade han flera andra genre-klassiker som "Pretty in Pink", "Sixteen Candles" och "Breakfast Club". Senare fick han en jättehit med "Ensam Hemma".)

1991 fick Mary en slags andra genombrott då hon presenterade sig för den vuxna publiken i "Stekta gröna tomater", en film om kvinnlig vänskap på den amerikanska landsbygden. Och en kort period verkade det som om hon var på väg att etablera sig bland de stora. 1993 spelade hon sinnessjuk i den underbara "Benny och Joon", mot en annan stigande stjärna: Johnny Depp. Men sedan dess har karriären tyvärr haltat betydligt. Vad jag kan dra mig till minnes har bara två av hennes senare filmer gått upp på bio här i Sverige, nämligen westernfilmen "Bad Girls", med bl a Madeleine Stowe och Drew Barrymore, samt kärleksdramat "En bädd av rosor", där hon spelar mot Christian Slater. Båda fick ett ljumt mottagande av såväl kritiker som publik. Själv anser jag emellertid att "En bädd av rosor" är en av de bästa kärleksfilmer som gjorts, men jag är medveten om att jag därigenom tillhör en försvinnande liten minoritet. Övriga filmer har i bästa fall getts ut på video eller visats på någon filmkanal.

Att de stora rollerna uteblivit tror jag i viss mån beror på hur Mary åldrats. Och då menar jag inte att hon numera skulle se för gammal ut för dessa roller. Hennes problem är snarare det motsatta, att hon på sätt och vis ser för ung ut. Hennes kropp och ansikte och röst har vid 35 års ålder fortfarande något flickaktigt över sig, utan att hon för den skull kan passera som en tjugoåring. Ett charmerande drag ute i verkligheten, men ingen höjdare i filmens schablonvärld.

Fast tillräckligt många tog henne till sitt hjärta under den korta storhetstiden för att garantera henne huvudroller i mindre filmer i säkert tio år till. Och förra året begick Mary sin regidebut, om än bara för TV. Så räkna inte ut henne än!