Det måste ha varit i "Die Hard" jag såg honom första gången, men det var inte förrän några år senare jag verkligen fick upp ögonen för honom, då jag såg honom som sheriffen av Nottingham i "Robin Hood: Prince of Thieves". Alan Rickman. Omedelbart upphöjde jag honom till en av mina favoritskådespelare. Filmen i stort är ju bara skit, men han ensam gör den sevärd. Den smått vansinniga ondskefullhet med dess pendlingar mellan kall list och glödande raseri som utmärker sheriffen och som lätt kunde ha blivit patetisk är i Rickmans gestaltning ingenting mindre än sublim. Och jag var inte den ende som föll för honom. All Movie Guides Rebecca Flint skriver om rollen att "Rickman proved to audiences why being bad could be so much fun" och en annan recensent skrev något i stil med: "Rickman agerar som om han var med i en helt annan film, en betydligt intressantare sådan".

Alan Rickman föddes i en walesisk-irländsk familj i London 1946. Hans far var målare men dog då Alan bara var åtta år. Själv studerade han grafisk design vid Royal College of Art och efter studietidens slut startade han ett eget design-företag. Men samtidigt var han mycket intresserad av skådespeleri och 26 år gammal övergav han företaget sedan han antagits till Royal Academy of Dramatic Art. Efter tre år där började han sakta men säkert att skapa sig ett namn inom Londons teatervärld. Rollen som Valmont i en uppsättning av "Farliga förbindelser" förde honom vidare till Broadway och en Tony-nominering. (Tony är teatervärldens motsvarighet till Oscar.) Men bortsett från en mindre roll i en Romeo och Julia-filmatisering 1979 dröjde det till 1988 och "Die Hard" innan filmkarriären inleddes. Att placera den för de flesta helt okände och vid film ovane Rickman i en så viktig roll i en så dyr film måste ha betraktats som en chansning. Men det var förstås ett genidrag.

Tyvärr visade sig Rickman därefter ha bristande omdöme vid val av roller. Filmer som "Januarimannen", "Prickskytten" och "Closet Land" går väl att se, men ger inte någon större behållning. 1991 fick han dock en slags andra genombrott. Rollen i "Robin Hood" gjorde honom till de breda massornas gunstling medan rollen i "Truly, Madly, Deeply" gav även den mer kräsna publikens uppskattning. För båda dessa roller nominerades han till en British Academy Award och vann för rollen i "Robin Hood". (Faktiskt det enda tillfälle han varit nominerad till något större filmpris.) Efter detta kom det roller i större och mer högkvalitativa filmer som "Förnuft och känsla" och "Michael Collins", och min egen favorit "Bob Roberts". Där spelar Rickman bara en mindre roll, men å andra sidan har han aldrig förr eller senare spelat en så totalt osympatisk karaktär som denne. Det finns absolut inget försonande drag hos den sliskige högerpopulisten Bob Roberts ännu sliskigare kampanjledare. Fast även om bad guys är lite av Rickmans specialitet så har han spelat sympatiska och komiska roller med lika stor skicklighet. Han har också själv skrivit och regisserat en film, "Vintergästen", som gick upp på bio här i Sverige.