Naturligtvis blir jag exalterad när regissören David Fincher släpper en ny film, vad har han nu hittat på? Återigen efter tolv år är temat seriemördare. Ingen har väl undgått Se7en från 1995 med allas vår Brad Pitt i blickfånget. Nu är Zodiac i focus, en seriemördare som härjade i Karlifonien i slutet av 60-talet och hela 70-talet. Han gestaltades även i Dirty Harry från 1971. En mördare med ett stort ego som vill vara på tidningarnas förstasidor. En mördare som leker med pressen genom att schiffrera sina meddelanden. Han väljer sin offer på måfå och skiftar mordvapen. Filmen följer en mordutredning som sträcker sig över en mycket lång tid. Blodscener och actionscener gör sig icke besvär och det gör ju inte saken sämre i denna thriller, där Robert Downey Jr. spelar den alkoholiserade kriminalreporter Paul Avery som tillsammans med satirtecknaren Robert Graysmith (Jake Gyllenhaal) jobbar på San Francisco Chronicle. Dessa två, samt polisen Dave Toschi (Mark Ruffalo), utgör trion som riskerar både karriär och familj för att lösa fallet. Chloë Sevigny spelar blindträffen till Robert Graysmith, som i efterhand blir både hustru och mor till hans barn. Hon har fått en blek och rätt otacksam roll i denna mycket mansdominerade film. Chloë är den enda kvinnan i filmen med undantag från vissa av offren, i övrigt är det män, män och män.

Filmen är ett skickligt hantverk med fokus på detaljer, och det känns lite som en dokumentär i långfilmsformat, och det är helt OK. Fotot är riktigt snyggt, och 70-talsrekvisitan är behaglig tillsammans med skräddarsydd musik av David Shire. Mannen som verkar vara Zodiac, Arthur Leigh Allen, ger mig kalla kårar. Mötet mellan honom och Graysmith i slutet av filmen etsar sig fast på näthinnan. Graysmiths besök hos en biografmaskinist och före detta kollega till Leigh är den mest nervkittlande scenen i filmen. En Hitchcockkänsla sveper genom hela filmen. Kanske är den en aning lång, 158 minuter, men ack så intressant och stimulerande för hjärnan. En suveränt spännade film, bäst i år enligt min mening. Fincher är förlåten för sitt snedsteg med Panic room från 2002 med isdrottningen Jodie Foster. Visst, Se7en var riktigt bra när den kom, men den kändes mer som en snygg yta jämfört med Zodiac, som har mycket mer intellektuell stimulans. Fight Club från 1999 är också en favorit som man kan se om och om igen. The Game från 1997 var väl inte allas ögonsten, men jag trivdes även med denna rulle. David Fincher har nu gjort sin bästa film, och ser man inte denna gör man sig själv en otjänst.