Zipang, eller Jipangu som den heter i original, är en japansk action-saga och ett färgsprakande men rätt knäppt fantasyäventyr. Filmen handlar om den laglöse samurajen Jigoku Gokurakumaru (Masahiro Takashima) och hans kriminella polare, samt deras absurda gummielefant, som är på jakt efter Zipang, ett magiskt land fyllt av guld. En kvinnlig prisjägare är dock på jakt efter Jigokus huvud. Hon heter Teppo Yuri (Narumi Yasuda) men kallas Yuri med pistolen, då hon i motsats till alla svärdförsedda samurajer och märkliga varelser i ännu märkligare dräkter, tatueringar och peruker, föredrar att skjuta sina offer. Den första kvarten av filmen går åt till att se Jigoku hugga ner ändlösa mängder med motståndare med alla sina svärd och detta utan att få så mycket som en blodfläck på kläderna själv. Först och främst gäller det för Jigoku och gänget att lägga beslag på ett gyllene svärd med magiska krafter, ett vapen som även ett gäng blåklädda ninjor och ytterligare ett rivaliserande gäng är ute efter. Svärdet tillhör den gyllene konungen av Zipang (Mikijiro Hira) som vaktar sitt land och dess rikedomar. Under handlingens gång stöter vår hjälte på allsköns märkliga typer, vilket leder till flertalet strider och några hyggliga splatterscener, övernaturliga händelser, kärlekshistorier och ett mischmasch av andra konstigheter.

Det är svårt att komma ifrån känslan av att Zipang är en småknasig lågbudgetrulle, men den är gjord med en viss charmig humor, vilket till stor del räddar den, och visst har filmen sitt underhållningsvärde om man tycker om den här typen av sagor. För egen del tycker jag att det blir lite för mycket kitsch över det hela för att falla mig i smaken ordentligt, och rollfigurerna blir till serietidningsliknande karikatyrer, men det lär nog vara meningen också. Regissören Kaizo Hayashi har knappast lagt krutet på psykologi och verklighetstrogna personer. En del scener är dock väldigt vackra, trots att även dessa många gånger passerar kitschgränsen och effekterna är emellanåt fascinerande. Andra gånger upplever jag miljöer och interiörer som alldeles för billiga, som då murarna rasar och man ser att de inte är av sten, eller det fängelse av is som drottningen är inlåst i och som tydligt syns vara av annat material. Inga rökmaskiner i världen hjälper för att dölja detta och vid sådana tillfällen påminns man om riktigt gamla b-rullar, där stora bumlingar till stenar, gjorda av papp, lim och målarfärg, rullas nedför berg för att krossa folk och hästar. Vad som dock fascinerar med Zipang är den oändliga fantasirikedom som förekommer och en del bildlösningar är närmast magnifika. Känner du för att fly verkligheten en stund och ge dig in i en japansk symbolvärld så finns det anledning att göra det med hjälp av den här filmen, men ha inte alltför höga förväntningar på teknik eller handling och framförallt: glöm allt vad realism heter. Sådant hör helt enkelt inte hit.