En blind man sitter vid en landsväg. Ett gäng taskmörtar kommer förbi och ber en liten gosse mot betalning gå fram och hämta den blinde mannens käpp. Gossen går fram till mannen, tar försiktigt käppen och går sedan tillbaks. Ledaren för packet nekar pojken pengar och ber honom dra iväg. Sedan skrockar han förtjust åt den blinde som han kallar Ichi. Inte ens den bäste av krigare bör lämna sitt svärd, menar han när han ställer sig framför honom. Den blinde svarar med att sparka sönder benet på honom, fånga upp den tappade käppen som delas på mitten och blir till ett vasst svärd. Därefter delas såväl ledaren och hans närmaste kumpan på mitten i två rosenröda fontäner. Den blinde skakar av blodet från svärdet och fäller tillbaks det i sin skida. Gänget som står och handfallet ser på, lägger genast benen på ryggen och försvinner från platsen.

Takeshi Kitanos 1800-talsäventyr belönades med publikpriset vid Venedigs filmfestival och kammade även hem fem priser vid den inhemska akademiprisutdelningen i Japan för bästa foto, klippning, ljussättning, ljud och musik. Kitano har alltså valt att lämna samtiden och Tokyos hårda gator för samurajgenren som vi västerlänningar är ganska bekanta med. Dock är kanske hjälten Zatôichi inte så särskilt omskriven utanför Japan, trots att det gjorts uppemot tjugosex filmer om honom sedan början av 60-talet. Filmerna har samtliga baserat sig på författaren Kan Shimozawas romaner om den blinde massören som döljer sin identitet som enormt skicklig samuraj. Det närmaste vi i Sverige kommit Shimozawas hjältefigur är kanske den amerikanska varianten Blint raseri som kom för femton år sedan, där Rutger Hauer tappade synen i Vietnam och sedan högg ner rednecks på löpande band. I Kitanos version är det regissören själv (i sin aktörs alter ego Beat Takeshi) som spelar huvudrollen.

Zatôichi anländer till en liten bergsby där han lär känna bonden Oume. För hennes gästfrihet hjälper han henne att hugga lite ved och ge henne massage om kvällarna. När han en kväll beger sig in till byn för att besöka ett spelhus där, träffar han den vagt spelberoende Shinkichi som blir snabbt förvånad över Ichis överlägsenhet vid spelbordet. Ichi förklarar att det räcker med att lyssna till tärningarnas landningar för att kunna veta vilka siffror som döljer sig under spelledarens kopp.

Ichi och Shinkichi blir snabbt vänner, men alla i staden är inte lika vänliga. Bönderna får lida ekonomiskt på grund av två rivaliserande gangstergäng, ledda av de mytomspunna Ginzo och Kuchinawa, som även har makt över de olika spelhusen. Ginzos sida förstärks när han anlitar roninen (en samuraj utan herre) Hattori som är överlägsen allt motstånd. I slagen deras gäng emellan börjar Kuchinawa lida alltfler förluster, men samtidigt har Ginzo några oanade fiender i faggorna. Två syskon, vars rika familj mördades av Ginzo tio år tidigare har svurit att hämnas på honom och alla hans kumpaner.

Kitano är fullkomligt suverän som den tystlåtne krigaren – en roll som han gjort många gånger tidigare, men som känns ännu mer rätt inom denna mer utpräglade genren. Hans torra ansiktsuttryck står i skarp kontrast till stridsscenerna där blodet forsar åt alla håll, men också till en slags musikalisk folksjäl som Kitano närmar sig långsamt. I inledningen av filmen presenteras livet på landet genom en grupp på fyra bönder som rytmiskt hugger med sina hackor i marken. De återkommer senare dansande i lera, för att ytterligare en gång dyka upp byggande på ett hus. I varje scen sköter de sina sysslor med utpräglade taktkänslor. Senare inser man att Keiichi Suzukis musik får allt större värde i och med filmens utveckling och att Kitano inte satsar på ett konventionellt samurajäventyr, utan vill blanda in den musikaliska ådran inom den japanska kulturen. Det är inte bara svärden som talar utan även trummorna och slagkäpparna.

Resultatet blir häpnadsväckande underhållande. Hämndmotiven hos de två syskonen sammanslaget med den förebådande duellen mellan Ichi och Hattori utgör den huvudsakliga spänningen. Stridsscenerna har vissa mangainfluenser, specifikt i de färgglada blodeffekterna, men också i skildrandet av den allseende blinde hjälten. Samtidigt är äventyret fullspäckat med komiska sekvenser. Framför allt den något misslyckade Shinkichi är en total pajas. Scenen där han ska lära ut fäktningskonsten till tre utvalda adepter är Chaplin-humor på hög nivå. Kitano lyckas även att blanda med idylliska lantbruksskildringar, musikaliska inslag (hur många samurajfilmer släpper in ett stomp-aktigt framträdande mitt i brutaliteterna?) och en syn på samurajmyterna som ömsom vackert och hederfullt, ömsom fullkomligt idiotiska. Runtom tant Oumes hus springer en tjock kille i gammaldags krigsmundering konstant vrålande. Oume säger att han ville bli samuraj, men nu springer han enbart runt med sitt spjut ständigt redo istället för kämpande på riktigt. Den idioten är kanske den allra smartaste figuren med tanke på vilket öde de andra går till mötes.