Yes. En film med samma titel som ett trött gammalt symfonirockband gör en naturligtvis tämligen skeptisk. Precis som symfonirock så är det här en film med pretentioner. Yes är en film som är preteniös, knepig, svårbestämd och bitvis rörig. Vilket naturligtvis ställer krav på åskådaren. I längden så lönar det faktiskt sig och den här filmen som utspelar sig i London och handlar om en uttråkad diplomatfru som inleder en affär med en utvandrad libanesisk kirurg som arbetar som kock blir efter en stund riktigt bra. Filmer som den här som är annorlunda fungerar inte alltid. Ofta så blir det bara intellektuellt trams som till exempel regissören Sally Potters förra film The man who cried som nog hör till de onödigaste filmer som har spelats in de senaste åren. Under de första tjugo minuterna av Yes så börjar man sucka och undrar vad det är för film som man har hamnat på. Städerskor pratar direkt in i kameran, det experimenteras med kameravinklar och dessutom pratar alla på vers vilket bara gör en ordentligt konfunderad. Men mitt i en scen från ett restaurangkök där kökspersonalen diskuterar kvinnor så vänder det och filmen blir bitvis oerhört fängslande med flera otroligt laddade scener.

Joan Allen och Simon Abkarian är mycket bra och övertygande som kärleksparet. Allen visar åter igen vilken fantastisk skådespelerska hon är och Abkarian lyckas gör ett mångbottnat porträtt av en roll som lätt skulle kunna bli klichéartad. Sam Neil, en enligt mig okarismatisk och tråkig skådis spelar Allens make och lyckas använda dessa egenskapar till sin fördel då han roll just kräver detta. Beskrivningen av hans och Allens sönderfallande äktenskap är en perfekt skildrig av hur känslokallt det nog kan vara i de finare salongerna Att filmens dialog framförs på vers blir riktig effektivt då det ger filmen en karaktär av klassisk tragedi och dessutom särskiljer den från andra liknande så kallade vuxna dramer. Potter lyckas få fram flera viktiga saker om vår tillvaro som bla alienation, kulturskillnader, immigration, kärlekstörst och det viktiga med att leva livet. Trots att Yes på många sätt är en imponerande film så balanserar de hela tiden på en slank lina där den hela tiden hotar att falla ner i intellektuellt poserande och utan det goda skådespeleriet så är det möjligt att de skulle ha blivit så. Efter filmens klimax, en lång scen där Allen och Abkarian talar ut om sitt förhållande och skillnaderna mellan väst och mellanöstern så tappar filmen tyvärr fokus. Den sista delen av filmen blir tyvärr bitvis oengagerande och rörig men det kan inte ta ifrån filmen den kraft som den innan visat.