Carolyn Ann Khouri, som delar födelsedag med både Bruce Lee och Jimi Hendrix (vad det nu har med saken att göra…), skrev en gång manuset till utmärkta Thelma & Louise (1991), en film om tjejer/hustrur som fått nog, och som ger sig på männen och hämnas alla gamla oförrätter. Typiskt nog dör tjejerna i slutet av filmen, vilket givetvis svärtar ner det radikala motivet i filmen, och drar ner helhetsintrycket - och därmed också betyget. Kvinnor som tar för sig går det åt helvete för, så är det bara.

Samma Khourie skrev sen manuset till Alla talar om Grace (1995), som givetvis inte Lasse Hallström kunde rädda från katastrof. För nu var budskapet glasklart, och precis som i klassiska hatobjektet, country & westernlåten Stand by your man med Tammy Wynette, så uppmanar Khourie kvinnor att bita ihop och ta skiten, även om den äkta mannen är en skitstövel som vänsterprasslar med bästa polaren. Ett riktigt ärkekonservativt budskap, som jag inte fattar att Hallström ens befattade sig med, liksom jag inte kan förstå filmens relativa framgång anno 1995 (Julia Roberts, till trots). Hade det varit under de moralistiska Reaganåren på 1980-talet, hade jag förstått det bättre.

Så till hennes senaste historia, som hon alltså inte bara skrivit manus till (dock efter någon annans romaner, nämligen Rebecca Wells), utan dessutom regisserat, och det är alltså hennes debut som regissör. Nu gäller det en kvinna i karriären, Siddalee Walker (Sandra Bullock), som flyttat från den amerikanska södern, där ju filmhistorien lärt oss att alla är så jävla korkade (se bara Sweet home Alabama, en annan katastroffilm från i fjor), till New York City, och lämnat allt bakom sig. Och inom sig.

För även om hon fysiskt lämnat sin familj bakom sig, plågas hon ännu, så här veckorna innan hennes förestående bröllop, av alla gamla minnen från sin uppväxt och av alla tidigare kontroverser med sin mor, Vivi (Ellen Burstyn). Nu är hon framgångsrik på Broadway, men måste ändå gå i terapi på grund av sin dysfunktionella morsa. En ”mörk hemlighet”, som känns väääldigt konstruerad, är, enligt Siddalees barndomsvänner i Ya-Ya-klubben, orsaken till att hennes barndom blev som den blev.

Att Vivi bevisligen var - och fortfarande i allra högsta grad är - en självupptagen, falsk alkoholist och pillertrillare som struntade i sin familj och ansåg sig för fin för att göra det ”vanliga morsor” (och farsor…) gör - laga mat, diska, torka skit - har tydligen inget med saken att göra, och Vivi är helt utan skuld till att barnen och hennes mähä till äkta man (spelad av en patetisk James Garner) gick omkring i huset, rädda för henne och hennes utbrott under alla dessa år.

Denna moralitet är något av det vidrigaste jag skådat på mycket länge. Den stinker av ultrakonservatism och ett reaktionärt budskap av nästintill fundamentalistisk, kristen kaliber: du ska hedra dina föräldrar. Oavsett vad. Usch! Filmens enda behållning är den korta stund blueslegenden Taj Mahal medverkar, alldeles i slutet.