Sextioårsjubiléet av andra världskrigets slut firades på olika sätt förra året. Ännu lever många krigsveteraner med sina specifika minnen av åren då Europa och Stilla havet stod i lågor. För japaner var det dock inte tal om något firande. Minnet av såväl krigsnederlaget som de förödande bombningarna av Hiroshima och Nagasaki är fortfarande ett trauma för ”soluppgångens land”. Nästan lika stort betraktas sänkningen av det enorma slagskeppet Yamato vid slaget av Okinawa. Yamato färdigställdes 1941 och var då det största slagskeppet i världen. Över sjuttiotusen ton tung och med över tretusen man i besättningen spelade skeppet en stor roll i försvaret mot den amerikanska flottan. Men när det i april 1945 kommenderades att hejda den amerikanska landstigningen på Okinawa var det praktiskt taget tal om ett självmordsuppdrag som krävde majoriteten av besättningen att följa med skeppet ner i djupet.

Den rutinerade regissören Junya Sato (verksam sedan tidigt 60-tal) tar sig an berättelsen om Yamatos undergång som om han vore rakt av anställd av japanska krigsministeriet. Sato var själv tretton år under krigets sista år, vilket avspeglar sig i protagonisten Katsumi Kamio (som 15-årig matros spelad av Ken’ichi Matsuyama, som 75-årig fiskare spelad av legendaren Tatsuya Nakadai) och hans återblickar. Det är dels en nostalgisk anblick på de idylliska fiske- och bondesamhällena innan bombplanen anlände, de hårt arbetande människorna och sönerna som försvann ut i kriget. Det är likväl en starkt patriotisk skildring av de nästan överdådigt heroiska soldaterna som in i det sista håller sig fast vid luftvärnskanonerna trots att de flesta av kamraterna redan sönderpepprats. Atlantic säljer filmen under deviset ”Titanic möter Pearl Harbor” vilket är en väldigt korrekt beskrivning med viss övervikt åt Michael Bays film rent kvalitativt, medan det återfinns en svag likhet med James Camerons film via den åldrade återblickaren och det faktum att man från början vet att allt kommer gå åt pipan.

Även om Yamato redan från början lider av en väldigt slätstruken presentation av miljöer och persongalleri, så är den inte helt oäven i att etablera sympatier för de karaktärer som man får lära känna. Ramhandlingen är att den gamle Kamio träffar en kvinna vid namn Makiko (Kyoka Suzuki) som vill ta sig ut till Yamatos vrakplats vid årsdagen av dess förlisning. När han förstår att hon är släkt med en av hans matrosvänner, den envise och stenhårde underofficeren Uchida (Shido Nakamura), och plötsligt får reda på att denne mirakulöst överlevde striderna går han med på att forsla ut henne till platsen med sin slitna fiskebåt. Under resans gång berättar han för henne sina tragedistinna minnen. Hur han snabbt fann förtroende i Uchida och den trevlige kocken Moriwaki (Takashi Sorimachi) och även fann en god vän i den tafatte Nishi (Kenta Uchino). Hur hans mor och hans älskade drabbades av kriget på hemmaplan. Och självfallet hur besättningen på Yamato fick stålsätta sig inför sitt sista uppdrag.

En timme in i filmen har jag fortfarande ett genuint intresse av hur det ska utveckla sig. Bara att se en japansk andra världskriget-skildring känns ju smått unikt. Men det räcker därefter inte vidare långt. Någon slags krigsfilmskliché-autopilot slås på och det blir totalt fullproppat av tårfyllda avsked, vansinnesuppoffringar och en effektkanonad under sista uppgörelsen som tyvärr inte blir särskilt spektakulär. Sato verkar helt enkelt inte ha någon sorts inspiration att göra film av det hela, snarare en följd tablåer som staplas på varann. När det trettonde kanonfästet, som ser exakt likadant ut som de tolv första, peppras sönder är det helt enkelt ganska tråkigt. När den fyrtiosjunde matrosen skriker ut sin förtvivlan blir det heller icke mer lidelsefullt. Det enda som fungerar hyfsat och som hjälper Yamato till ett godkänt betyg är de mer stillsamma scenerna på ”fastlandet” när soldaterna har permis. Hur konstigt det än låter, så misstänker jag att Michael Bay kanske hade lyckats bättre med denna film.