Flashback till 2002: The fast and the furious hade blivit en överraskningshit och var en enorm boost för både Vin Diesels och regissören Rob Cohens karriärer. Uppföljaren 2 fast 2 furious var planerad att starta sin produktion med sin stjärna och regissör intakta. Men plötsligt backade Diesel - hans nya stjärnstatus gav honom vatten på sin kvarn och krävde enorma summor för att ställa upp på denna uppföljare, vilket inte beviljades. Eftersom Cohen hade krav på att han bara ställde upp om Diesel gjorde det, innebar det att man plötsligt var tvungen att skriva ut Diesels karaktär ur manuset och hitta en ny regissör, något man snart gjorde i form av John Singleton, en filmmakare som spåddes en briljant framtid efter sin Boyz 'n the hood, men som under de tio åren som följde genombrottet inte presterat någonting som var i närheten av vad som hade siats. Cohen och Diesel gjorde i stället en annan rulle av samma skrot och korn; en skränig, korkad Bond-klon: xXx. En överraskningshit. Två år senare var det dags för en uppföljare med Diesel och Cohen, när känslan av déja vu uppstod: Diesel backar plötsligt ur och därmed Cohen likaså. Manuset skrivs om och man plockar in Lee Tamahori som slagit igenom med Krigarens själ nästan tio år tidigare och som, precis som Singleton, därefter inte presterat något som varit i närheten av genombrottsrullen. 2 fast 2 furious var ett rejält lyft gentemot sin föregångare (trots att man inte hade mer manus än i ettan), så då är frågan hur det ser ut med xXx-rullarna.

Xander Cage (Diesels karaktär från ettan) är död, får vi reda på i förbifarten, och en militär grupp attackerar NSA. Augustus Gibbons (Jackson) väljer inte den självklara vägen och använder sig av utbildade agenter när han ska reda ut det, utan vänder sig av någon helt ofattbar anledning i stället till kåkfararen Darius Stone som tidigare haft Gibbons som befäl. Trots att man gör precis samma logiska vurpa som sist, så har det dock skett ett författarbyte sedan den första filmen: Rich Wilkes fick möjligheten att penna ihop ett manus även denna gång, men det skippades till en möjlig uppföljare (slutet lägger upp inför det på ett skamlöst sätt). I stället har man tagit ett manus av Simon Kinberg som är mycket mer intressant än det i den första filmen. Begåvat och intelligent är visserligen rejäla överdrifter - replikskiftena är ofta riktigt korkade - men själva historien är lite mer sofistikerad än vad jag hade vågat hoppas på med sina konspirationer i Washington D.C., medan jag var mer beredd på att man skulle göra en renodlad Bond-kopia med en galen vetenskapsman eller dylikt, med utstuderade planer att ta över världen. Nej, bortsett från titelsekvensen i filmens början och valet av regissör (Tamahori gjorde senast Die another day), så har man faktiskt tagit ett steg ifrån James Bond och närmat sig agenter av samma slag som Jason Bourne. Men utan en enda tillstymmelse till realism.

Angående skådespelarbytet, så känns det definitivt som ett nerköp här; i xXx hade vi en monoton broiler till aktör, medan vi här har en tjockis med attitydproblem. Ice Cube må vara charmig i Friday, Barbershop och liknande filmer, men så fort han ska försöka sig på en hårdare sida, blir det lätt som det bidde i Torque; han är bara fruktansvärt töntig. Actionscenerna är storslagna och väl genomförda, men samtidigt slentrianmässiga. Ett rutinhantverk rätt igenom; proffsigt, men helt utan finess eller inspiration. Trots att vi har både biljakter, skenande tåg samt bomber och granater en masse, saknas spänningen och adrenalinet. Tamahori lyckas inte med Singletons bedrift, utan gör en film som bara är en fortsättning och inte en förbättring av en franchise och det känns så ruskigt tråkigt att han på ett decennium har gått från att vara intressant till att vara en bruksregissör som gör sitt jobb, håller deadlines och inte sätter någon som helst personlig prägel på sitt verk.