Fånig, fantasilös och klichéfylld, tre ord som beskriver xXx utan att ljuga det allra minsta. Men hur kan det då komma sig att jag gillar den här filmen, ja att jag rent av hade en riktigt trevlig biokväll? För att gå tillbaka till där allt börjar, behöver vi backa bandet ett par dagar.

Jag satt och mailade runt i den lilla kretsen i skolan vi rätt och slätt kallar för ”Filmkommittén”. Det framkom att ett par killar hade fixat biljetter till Bioklubbens visning av xXx, Triple X, och att det hade blivit över ett par. Så eftermiddagen till den dag då visningen ägde rum hämtade jag biljetterna och gick förväntansfull, med en kille från parallellklassen, till SF Skandia i vår huvudstad.

Det visade sig att de skjutit upp visningen en timme, men att de för att fylla ut tiden hade uppvisning av kick-boxing plus utlottningar av DVD- och videofilmer. Även om detta drog ner en hel del applåder skallade de nog allra högst när presentatören deklarerade att de visade trailern till De Två Tornen innan filmen.

Filmens handling utspelar sig i nutid. Xander Cage, aka X, är en kille som gillar att leva ett extremt liv. För att ta sig igenom dagen behöver han adrenalinkickar, och dessa får han genom att göra våghalsiga stunts och att bryta mot lagen, bland annat. Och det är detta som gör honom till personen USA:s underrättelsetjänst letar efter. Deras hyperfarliga uppdrag kräver oftast sina agenters liv, och därför vill de ha personer på uppdragen vars liv inte rör regeringen det minsta. De vill helt enkelt ha brottslingar som kan omvändas till agenter.

Känns detta igen? Om Besson varit död hade han säkert vridit sig i graven. Men poängen med den här filmen är inte att vara originell, den är att underhålla. Och underhålla kan den verkligen. Actionscenerna kanske inte är mästerliga, men de är stora och explosionerna är oftast enorma. För dig kanske det låter som receptet på en typisk actionfilm, och det är det också. Den här filmen tar inte sig själv på för stort allvar, och det är just det jag gillar med den. Utan att bli en alltför tydlig James Bond-parodi lyckas den på något vis träffa rätt.

Vad man inte får se den här filmen som är allvarlig. För det är den inte. Ungefär på samma sätt som Starship Troopers var en dålig Science Fiction-rulle med flit är den här en dålig Agent-rulle med flit. Dock inte dålig om man ser till underhållningsvärdet, som jag fortsätter att tjata om. Ett exempel på detta är en Snowboard-scen där man bara kan utropa ett ”wow”. För häftigt, det är det.

Då var det dags för avrundning. Betyget blir en svag trea. Skådespeleriet är obefintligt och löjlighetsfaktorn är ganska så hög. Men mig tilltalar den helt klart i alla fall. Jag kan följaktligen rekommendera den här filmen till alla som är ute efter en liten kick nu när vinterkylan invaderat vårt vinterland. Håll till godo!