Två timmars verklighetsmutation kan stundtals vara rikligt berusande. Skulle man känna att så inte vore fallet skulle man väl sakna ett filmintresse, antar jag. Men även om jag på senare tid mest förälskat mig i filmer av bröderna Taviani, Kim Ki-Duk och Hal Ashby, så kan det vara skönt med ett rejält matinéäventyr för att låta hjärnan vila ett tag. Bryan Singers båda Marvel-filmatiseringar hör till de mer lyckade seriehjälteadaptionerna som kommit på senare år – tillsammans med Sam Raimis Spider Man-filmer. Hugh Jackmans Wolverine har den där egensinniga tuffheten som få andra lyckas gestalta utan fånigheter, de omaka antagonisterna professor Xavier (Patrick Stewart) och Magneto (Ian McKellen) fäktar inte varann av enbart respit, utan även med stora doser respekt och vördnad. Och X-människorna har den där lagom intressanta verklighetssymboliken för att intrigerna inte ska kännas alldeles för andefattiga. Kort och gott – X-men-serien (och jag måste tillägga – speciellt andra delen) är höggradig popcorn-underhållning.

Men nu är tyvärr Bryan Singer utbytt mot Brett Ratner. Även om hans nyinspelning av Thomas Harris Röd drake var en stundtals spännande historia, så kommer han inte alls till rätta med denna avslutande del i X-Men-trilogin. Faktum är att intrigen känns lika delikat hanterad som vore den ännu i serietidningsform. I centrum står ett serum som experimenterats fram i ett laboratorium på forna Alcatraz-ön. Detta ämnar bota alla mutanter från deras egenskaper, vilket självfallet ger Magneto en ordentligt ursäkt att starta inbördeskrig mot den förtryckande statsmakt han tror kommer använda serumet i bred omfattning. Professor Xavier manar till förnuftet, men när Magneto får oväntad hjälp av en reinkarnerad Jean (Famke Janssen) – svårt schizofren med nya superkrafter – så verkar hoppet vara ute. Speciellt när många mutanter själva börjar betrakta sina karaktärsdrag som sjukdomar och köar till apoteksdiskarna.

Egentligen är intrigen i tredje filmen kanske den mest intressanta i serien eftersom den väcker flest frågeställningar om hur dessa mutationer ska betraktas. Anna Paquins Rogue har ju alltid drömt om att få röra andra människor utan att ta livet av dem och ser serumet som en chans att bli av med sin åkomma. Men de flesta andra barnen på Xaviers skola har redan försummats av sin omvärld och ser numera enbart de andra mutanterna som sina fränder. Lägger man till den sexuella symboliken och utanförskapet som många människor i verkligheten känner av – här övertydligt gestaltat av en vit ängel – så finns det mycket att inledningsvis gotta sig i.

Detta hade dock behövt vara film ett i serien för att denna tematik skulle få tillräcklig plats i manuset. Nu blir det snarare, må jag tillägga något väntat, fler ”roliga” mutanter med nya ”häftiga” egenskaper och fler konfettiregn i effekter än starka känslomässiga scener. De scener som ska pocka på åskådarens tårsäckar hamnar nog redan nu på Razzie-juryns nomineringsbord. För en filmserie som X-Men bör avslutningsstriderna vara i paritet med Minas Tirith-slaget i Konungens återkomst – tyvärr känns X-Men 3-striderna lika spännande som att titta på He-Man mot Skeletor i leksakskatalogen inför jul (OK, någon gång på 80-talet fanns dessa figurer). Snart kommer tusentals gästböcker på filmhemsidor världen ställa frågan ”hur kunde något så bra bli så dåligt så kvickt?” Tur för Fox Films att Hugh Jackman fortfarande är med. Då kommer några få tappra kanske komma till filmens försvar.