Sommaren 2000 kom filmen X-Men (läs gärna recensionen skriven av Jerker Sandahl för att friska upp ditt minne), och gjorde direkt succé genom att spela in över 150 miljoner dollar i USA. Filmens regissör, Bryan Singer, hade lyckats att förmedla en känsla av att mutanter faktiskt kunde finnas bland oss, och filmens tema tog dessutom upp moraliska och rasistiska samhällsfrågor. Denna film var också en mycket stark kontrast mot de två senare Batman-filmerna, vilka mer eller mindre sågats av varenda biobesökare och som nästan inneburit superhjältegenrens död på vita duken. Nu har vi alltså Singer och Fox att tacka för den nya vågen superhjältefilmer, såsom Spider-Man och Daredevi (även om det är frivilligt att tacka för sist nämnda film).

Äntligen har nu uppföljaren kommit, och med en betydligt fetare budget dessutom. Av skådespelarna från ettan har alla återvänt, så även Oscar-belönade Halle Berry och allas vår Gandalf alias Ian McKellen. Bryan Singer regisserar återigen, och man har bytt ut kompositören Michael Kamen mot John Ottman, vars kanske mest framstående filmmusik återfinns i De Misstänkta. Finns det något som egentligen talar emot den här filmen?

Nu kanske du väntar dig en peripeti i recensionen, ja en sorts helomvändning där jag sågar filmen jäms med fotknölarna. Men icke-sa-nicke; jag råkar nämligen älska den här filmen! Vad är det då som är så fantastiskt med den här filmen? För mig är det framförallt tempot med köttiga actionscener, men också att den lyckas vara just en uppföljare och en riktigt bra sådan. För om X-Men känns som en riktigt bra början på en episk historia i stil med Star Wars, fortsätter X-Men på ett strålande sätt. Huvudkaraktärerna och mutantproblemet har redan presenterats i X-Men, och därför kan man i denna film lugnt och stilla sätta sig i biofåtöljen och skåda fortsättningen på äventyret.

De nya karaktärerna som introduceras, bland dessa Stryker, Nightcrawler och Pyro, får ganska mycket spelrum, och Singer har tidigare sagt att utmaningen med denna film var att trycka in så många karaktärer som möjligt utan att det skulle bli för mycket. Och som han lyckats med detta! Sedan vi lämnade Xaviers herrgård i ettan har småsaker hänt. Bland annat har Bobby (Iceman) och Rogue blivit ett kärlekspar, vilket torde ge filmen en dimension som lockar många unga par till den här filmen. Wolverine har fortsatt sökandet efter sitt ursprung, och jag kan redan nu avslöja att man i slutet av filmen har en ganska bra bild av varifrån hans adamantiumskelett egentligen kommer.

Filmens styrka är vad som faktiskt var föregångarens stora svaghet: actionscenerna. Jo, nu har jag sett det med egna ögon; sett hur det ser ut när Nightcrawler teleporterar och sett Magneto och Charles bruka sina krafter på de mest skrämmande sätten. Det märks helt enkelt att man kostat på den här filmen lite extra, och resultatet är rent ut sagt spektakulärt. När jag tänker tillbaka på filmen så här några timmar efter visningen, är det många scener som jag känner är potentiella favoritscener. Wolverine har många slaktarscener, till skillnad från hans nedtonade bärsärkargång i den första filmen (jo i X-Men 2 använder han verkligen klorna), och Pyros krafter är skrämmande destruktiva när han mosar polisbilar på ett sätt som får Arnies T2 att blekna i jämförelse. Mina absoluta favoritscener måste dock vara dem med Magneto i, och speciellt den där han använder sina krafter för första gången i filmen. Det märks verkligen att det här är en vuxnare och framförallt våldsammare film än ettan. Underbart!

Precis som X-Men slutar den här filmen med en sorts ”fortsättning följer”-känsla. Händelser i slutet, som jag inte vill avslöja i förväg, spår om en rätt så dyster framtid för våra mutanter. De som inte känner till tidigare händelser i serietidningen kanske inte förstår allting, men jag kan säga så mycket som att vi som faktiskt har lite koll på tidningen och X-Mens historik kommer förstå vart det lutar. Speciellt tänker jag på de två karaktärer som inte längre finns med i gruppen vid filmens slut.

John Ottman har skrivit riktigt kompetent musik, även om jag även i detta score saknar ett tema att nynna på. Bilderna smälter samman med musiken på ett exemplariskt vis, och konstigt vore väl annars då det även är Ottman som klippt ihop filmen. Jag kan även notera att man inte använt något traditionellt soundtrack med redan kända artister; ett misstag man senast gjorde i Daredevil.

Det är faktiskt en skam att nämna Daredevil en gång till i den här recensionen. Ben Afflecks läderklädde hornis klantade till det rejält, och det känns som en härlig revansch när Marvel och Fox mosar sin egen misslyckade skapelse Daredevil med en mastodont som X-Men 2. För har man sett ettan och känner till grundhandlingen i historien kan det här faktiskt ses som den kanske bästa och mest kompletta superhjältefilmen, ja till och med bättre än den fösta Batman-filmen och bättre än megasuccén Spider-Man.

Detta är nämligen en uppföljare som överträffar sin föregångare och som inte heller är rädd för att gå Batman-uppföljarnas öde till mötes. Den går helt egen sin egen väg med sin egen vuxna stil och den levererar. X-Men 2 förtjänar helt enkelt en enorm publik, ja ännu fler än dess föregångare fick. Se upp Ang Lee och se upp Hulk; i superhjälteväg blir det här svårt att överträffa. X-Men 2 är nämligen snudd på mästerverk! Fyran är så stark en fyra nånsin kan bli, och när jag sett om filmen kanske den visar sig vara en femma.