Hedern för all världens superhjältar är härmed återupprättad.

Traditionen att försöka föra över serietidningarnas häftiga superhjältar till tv- och biofilmer har pågått en längre tid men försöken har lett till flera nederlag och i vissa fall rena katastrofer. De senaste åren har det mest handlat om "Batman", som presenterats i fyra filmer som startade med en mörk och genomarbetad film signerad Tim Burton med Michael Keaton och Jack Nicholson i huvudrollerna. Men därefter gick det brant utför för serien och den senaste filmen, "Batman & Robin", har av en närmast enig kritikerkår kallats en av senare års största kalkonfilmer. Efter det var det inte många som trodde på någon ny film om superhjältar som räddar världen på vita duken.

Tyvärr fruktade jag att mina förhoppningar och förväntningar på Bryan Singers tolkning av den 30-åriga serien ”X-Men” inte skulle kunna infrias och att jag skulle vara tvungen att lämna biografen med en besviken känsla. Behöver jag nämna "Episod 1"? Det gläder mig att säga att jag oroade mig helt i onödan och att jag varmt kan rekommendera filmen till dem som, liksom jag, gått i nästan ett halvår och bara väntat på att få sätta sig i en biosalong och sedan svepas med i handlingen.

Att manusförfattarna och regissören Bryan Singer tagit karaktärerna på fullaste allvar är helt klart. Det finns inga tendenser till att löjliggöra dem på samma sätt som skedde med Batman i de sista filmerna. Bara en sådan sak som att börja filmen i ett koncentrationsläger med grymma nazister som ger sig på den unge och då fortfarande oskyldige Magneto gav en klar bild av vad Singer försökte visa med filmen.

En mycket bra sak med filmens handling var hur den skildrade allmänhetens synsätt på mutanter och att de ville införa en lag på att alla mutanter skulle registreras så de kunde vara säkra på att t ex inga mutanter undervisade i skolan. Mycket tydliga referenser till hur de homosexuella behandlas i vissa delar av världen.

Och trots att filmen har hela åtta stycken huvudkaraktärer så får varje karaktär tillräckligt stort utrymme. Jag var lite rädd för att det mest skulle handla om de goda X-Men med Wolverine och Cyclops i spetsen mot Magneto och Sabretooth och att de övriga kanske skulle få någon scen och någon replik. Men även om filmen till stor del följde de goda X-Men så fick, till min stora glädje, även Toad och Mystique större plats i filmen än jag på förhand trott. Det gjorde att det inte blev en "one-man-show" utan en film där alla skådespelarna samsades om ansvaret att bära filmen och det blev en "ensamblepiece".

Ett känsligt ämne i sådana här filmer brukar vara de digitala effekterna. Det blir lätt för mycket och för dåligt gjorda som inte övertygar alls. Visst finns det ganska mycket sådana effekter här också men Singer håller dem på en lagom nivå och låter dem inte ta överhand i scenerna. Jag var lite orolig att speciellt Toads tunga skulle se för tillgjord ut. Men även om den inte ser direkt verklighetstrogen ut, den är ju flera meter lång, så förstörde den inte filmupplevelsen och actionscenen.

En liten negativ sak som jag tycker att jag bör påpeka är de scener i Xaviers skola när Rogue stöter på andra mutanter. Visst fungerar scenerna handlingsmässigt och så men det känns som om de finns där bara för att presentera några ytterligare mutanter, som vi som inte känner till serien inte har en aning om vilka de är.

Men nu skall jag inte klaga för mycket på ”X-Men” för det är helt klart årets bästa actionfilm och en av de bästa superhjältefilmer jag sett. Med hjälp av ett välskrivet och genomarbetat manus samt engagemanget hos regissör och skådespelare så infriade den alla förhoppningar och man lämnade filmen med ett leende på läpparna. Jag hoppas att de kommande filmerna fortsätter på samma sätt.