Georg Büchners teaterstycke från 1800-talet känns temamässigt som gjort för Werner Herzog att filmatisera. Klaus Kinski spelar den sinnesfrustrerade titelrollen – en soldat som lämnar ut sin kropp till en näringsdoktors experiment och oförstående inför den mänskliga etikens fluktuationer undgår att se sin frus otrohet. (Hustrun Marie spelas för övrigt av Herzogs dåvarande fru Eva Mattes, som vann pris i Cannes för sin rollprestation.) Redan i de historiska miljöerna, och Woyzecks observationer av stadens övergrepp på naturen, är Herzogs närvaro uppenbar. Men framför allt i gestaltningen av ett kollapsande psyke – tvivlandet på rätt och fel, förnuftet och dess försvinnande – är Woyzeck ett grundläggande verk i hans omfattande produktion.

På många sätt känns Woyzeck dessutom som en kärna i den femfaldiga boxen som nu släppts. Här saknas exotismen från de tidiga sydamerikanska filmerna och Cobra Verde, eller genre-experimenterandet från Nosferatu. Det är Herzog och Kinski i dess mest primära form, ett samspel som manar fram en helt egen atmosfär få filmskapare förunnat. Den inledande marchssekvensen där soldat Woyzeck pressar sig till sitt yttersta är en stilstudie i sig. Hans maniskt förtvivlade blick är fästpunkten – som omedelbart snärjer oss åskådare – medan hans taniga fysik fullkomligt skakar i alla lemmar.

Berättelsen om Woyzeck är ett utforskande av den ensamme individens underkastelse inför sin omgivnings maktrepresentationer. Ett kuvande av de egna filosofierna till förmån av vad som anses korrekt. Militären trumpetar fram en slags manlighetsnorm, det kraftfulla och storslagna, och är i förmån av dess upphöjda maktposition snabb att utnyttja hierarkin för egen nytta. Medicinsk vetenskap prisar alla framsteg för vetenskapens skull snarare än för människans. När Woyzeck tvingas av stadens doktor att enbart leva på ärter får han som resultat schizofrena illusioner, vilket i sin tur prisas av samme doktor. Men Woyzeck är ingen fullkomlig idiot utan har faktiskt reflektioner om sin vardag och om människans natur. I dessa tankar ingår dock inte förståelsen av det klassamhälle som omger honom och i sin tur förtrycker honom.

Herzogs film är i vissa avseenden en komedi, även om man sällan finner den lustig. Kinskis porträtt retar stundom till skratt, men enbart genom sin frenetiska upphetsning och kompletta försjunkning i sin roll. Det sägs att han var rädd för att spela samma roll på teater, för att den antagligen hade knuffat honom över vansinnets rand. Men var denna gräns skulle dras är det kanske enbart Herzog som har koll på. För i Woyzeck känns deras samarbete så fullbordat det någonsin kunde bli. Det syns om inte redan i öppningsscenen, så i filmens klimaktiska mordscen där Kinski förvandlas för varje bildruta från människa till monster och sedan tillbaks igen.

Men även om samarbetet Herzog, Kinski och Mattes i denna film är fullkomligt på alla sätt och vis, känns Woyzeck ibland inte riktigt komplett. Jämförelser mellan teaterpjäsen och denna film säger att den (som filmer brukligt gör) har förkortat, och rentav förminskat den etiska diskussionen om individens roll i det multipla, men ändå rigida klassamhället. Det alldeles för kvicka slutet inger känslan att Kinski hade kunnat utveckla sitt redan mästerliga porträtt till något helt oförglömligt. Om Herzog gett tid och plats för det. Kvar lämnas man med en harmonisk och tankeväckande film som ger alltför stor mersmak på en säkerligen icke-existerande förlängd version. En Woyzeck Redux skulle onekligen vara eftertraktad i mitt tycke.