Fem år efter terrorattacken 11/9 2001 börjar nu filmerna om den att trilla in. Tidigare i år har vi sett den utmärkta United 93 om det fjärde planet och nu kommer alltså ytterligare en elfte septemberfilm. World trade center är den sanna historien om de båda poliserna John McLoughlin (Nicholas Cage) och William Jimeno (Michael Peña) som under räddningsarbetet blir instängda då tvillingtornen rasar samman. Tillsammans med en död kollega sitter de fast under ett lager av sten och betong väntande på den hjälp de hoppas ska komma.

World trade center känns som den patriotiska film man alltid förväntat sig att Hollywood skulle gör om terrorattacken. Det enda uppseendeväckande är att det är den gamla vänsterregissören Oliver Stone som regisserat. Stone vill uppenbarligen stärka sina aktier i Hollywood genom att göra en sån här traditionell hjältefilm. World trade center är bättre en hans förra film superfiaskot Alexander, men bekräftar ändå att Stone är en regissör som helt tappat stinget. Att det här är samma man som regisserade Wall street och JFK är svårt att tro då man ser den här sentimentala och småfega filmen. Det finns säkert någon grundtanke bakom att filmen ska fungera enande för en splittrad amerikansk opinion. Man vill lyfta fram den fantastiska insats räddningsarbetarna gjorde och visa på den godhet som terrorattackerna ändå fick fram hos vanligt folk. Det säger dock något om filmens problem att det enda som riktigt berör är de dokumentära bilder som ibland klipps in. Trots vetenskapen om att det är en verklig historia vi ser griper filmen aldrig tag. Vill man se en film om hjältemod och offer rekommenderar jag att se den betydligt bättre United 93 istället.

Öppningsscenerna är visserligen bra då vi får se hur en helt vanlig dag på en kort stund utvecklar sig till helvetet på jorden. Men så fort poliserna hamnar under rasmassorna tappar filmen fart. Det blir långtråkigt istället för klaustrofobiskt då snutarna sitter fast under de raserade tvillingtornen. Peña är hyfsad medan Cage knappt verkar kunna hålla sig vaken. Som omväxling får vi se hur deras familjer reagerar på nyheterna om deras trängda läge. Maria Bello och Maggie Gyllenhaal ger filmen liv som deras fruar vilka pendlar mellan hopp och förtvivlan. Tyvärr finns det även med sliskiga tillbakablickar som visar vilka bra fäder och makar de instängda männen är. Tillsammans med malplacerad religiös symbolik får det en att nästan misstänka, att det här kanske är ett beställningsjobb från Bushadministration inför kongressvalen i november.