Det är sällan TV-filmer är något bra. Allt som oftast utgör de bottenskrapet av amatörregissörer från filmskolan i Toledo, medan misslyckade såpaskådespelare och okända birollsinnehavare (och Tori Spelling, givetvis) ser sin enda möjlighet till en matkupong eller två på K-Mart. Det blir oftast inte mer än vad som går att utstå en avdankad torsdagskväll. Därför är det glädjande att se en TV-filmsproduktion (denna gång från amerikanska TV-kanalen TNT) som faktiskt överraskar.

I Word of honor ser vi Don Johnson (Nash Bridges, Tin cup, Miami vice) som före detta soldaten Benjamin Tyson, vars förflutna ovillkorligen hinner ikapp honom igen. Från att ha deltagit i det ödesdigra Vietnamkriget är han idag en respekterad och väletablerad företagsledare som njuter av en välmående familj och en karriär i det civilia. Det vill säga ända till hans gamle plutonmedlem Dr. Steven Brandt (John Heard) bestämmer sig för att bryta ett över tjugo år gammalt, hemligt löfte, och i en intervju avslöja vad som hände under en massaker i Vietnams djungler. Men trots ett annalkande åtal, avsked från sitt bolag och en efterhängsen massmediacirkus, vägrar Tyson tala. Det som hände i Vietnam får aldrig avslöjas. Frågan är bara varför. Är anklagelserna om krigsbrott sanna? Eller döljer de en än mer hemskare sanning? En som kan skada hans lands anseende på ett större sätt än vad dessa anklagelser redan gör? Vad som sedan följer är en enda mans kamp mot ett löfte han avgav till dem som överlevde operationen, och hotet mot sin egen framtid - i värsta fall en avrättning om han befinnes skyldig.

Jag har alltid haft en soft spot för Don Johnson. Från att ha varit högst underskattad i klassiska Miami vice på 1980-talet, till den bitvis underhållande Nash Bridges-serien i mitten på 90-talet, och med en grymt underhållande insats som en av de mest charmerande bad guysen någonsin mot Kevin Costner i underbara Tin cup, har han alltid haft glimten i ögat. Och trots den gängse bilden av honom som B-skådespelare som alla verkar vilja se honom som, har jag alltid sett ett djup i hans skådespeleri, och en ärlig ansats till något mer. Han har kanske inte alltid nått hela vägen, men hans resultat har vida överstigit hans rykte. Frågan är om detta inte är hans livs bästa roll. Här finns en av de mest övertygande gråt-scenerna jag någonsin sett i någon dramaproduktion över huvud taget, och en karakterisering som imponerar på flera plan. På ett mänskligt, dramatiskt och rollmässigt plan. För detta är Johnsons film hela vägen igenom. Även om Jeanne Tripplehorn spelar hårdför - bitvis empatisk, bitvis huggormslik - åklagare, och kompetenta Sharon Lawrence spelar hans fru, är de ändå sidokaraktärer. Detta är Johnsons historia, och han äger den hela vägen fram.

Problemen i produktionen ligger snarare i dess produktionsdesign. Det syns tydligt att det är en Movie  of the week, och cinematografin understödjer heller inte försöken att motverka den uppfattningen. Den här filmen hade utan tvekan kunnat fungera som en ordentlig bioproduktion. Men den är inte så dum nu heller.

Fotnot. Det är Johnsons son Jesse som spelar samme karaktär som sin far, i dennes flashbacks till Vietnam.