Action-ikonen John Woo har här begett sig in på nytt territorium med en ganska traditionell krigsfilm, vilken utspelar sig i Stilla havet under andra världskriget. Att döma av dess första stridsscen kunde det dock ha varit vilken klåpare som helst som satt i regissörsstolen. Ett förband under ledning av korpral Joe (Nicholas Cage) slåss här mot japanerna någonstans på Salomonöarna och har fått order att till varje pris hålla sin position. Resultatet är rena slakten. Och en scen vilken lika gärna kunde ha varit parodi.

Tack och lov att det blir bättre längre fram!!!

Joe är den ende amerikan som överlever striden, men han gör det inte oskadd. Hans hörsel och hans balanssinne har blivit illa tilltygade, och det är endast genom lite fusk vid ett hörseltest han lyckas komma tillbaks i aktiv tjänst. Vilket han gör med en befordran och ett specialuppdrag. Uppdraget är att skydda en navajo-indian vilken används som kryptör. Amerikanerna använde nämligen navajo-språket som kodspråk under andra världskriget, sedan flera mer konventionella koder knäckts av japanerna. Det är underförstått att Joe om nödvändigt ska döda mannen hellre än att låta honom tillfångatas; att koden är viktigare än kryptören.

Snart nog kastas de två så in i frontlinjen då den japanska ön Saipan invaderas, varvid det blir väldigt mycket stridsscener. Och inte bara män som springer omkring och skjuter med k-pist, utan även granater, eldkastare, artilleribeskjutning, stridsvagnar och flyganfall. Till min oerhörda glädje även det maffigaste av allt; eldgivning med tungt fartygsartilleri. Blotta tyngden i dessa stridsscener kompenserar ganska väl för bristfällig koreografi och realism. Fast tyvärr ska det ju enligt konventionens krav finnas en handling också. Denna är enkelt uttryckt inte särskilt bra. Klyschor och mediokra skådespelarinsatser gör att man inte engageras det minsta. Och insprängda budskap om att rasism är fel och krig något som lägger allt för många människor i för tidiga gravar känns ju inte särskilt relevanta, med tanke på att de redan framförts x antal gånger.

Med andra ord: Vill du se en film om mänskliga relationer eller med gastkramande spänning, då är Windtalkers absolut inget för dig. Vill du däremot se folk kriga med varandra (vilket väl är det enda rimliga skälet till att se en krigsfilm) då har du här en stunds fullt acceptabel underhållning. Åtminstone med tanke på att konkurrensen inom genren är så fåtalig som den är.


Tack till SF för recensionsexemplaret!