En tävling utlyses där fem vinnare får gratis choklad resten av livet, utöver ett besök på den mystiska och mytiska godisfabriken i denna i den anglosaxiska världen som klassiker betraktad barnfilm, baserad på norskättade walesaren Roald Dahls (1916-90) bok Kalle och chokladfabriken (Charlie and the chocolate factory), vilket också blir titeln på den remake som Tim Burton gjort med Johnny Depp i huvudrollen, och med Dahls kusin Christopher Lee i en mindre roll. Att originalet heter som det gör beror på att en av producenterna, det amerikanska storföretaget Quaker Oats Company (berömda/ökända för sina söta havregrynsprodukter), utan vilken filmen hade varit omöjlig att finansiera, försökte lansera ett choklad som hette just Willy Wonka i samband med lanseringen av filmen 1971, men detta var ett fiasko då det smälte redan i butikerna snarare än i folkmun, varför man raskt bytte namn på filmen (medan chokladet drogs in) för att slippa nesan att associeras med denna smältkaramell (och detta skulle bli Quaker Oats enda bidrag i filmhistorien - TV-serien Bewitched [1964-72] undantagen). Som delproducent står David L. Wolper, legendarisk storproducent av framför allt TV-serier som Rötter (1977), men även den vetenskapsdokumentären The Hellstrom Chronicle som lanserades som en sf-thriller av Wolper, och på det viset lyckades fylla fem biografer i New York vid premiären den 28 juni 1971 - två dar innan premiären av Willy Wonka och chokladfabriken. Denna dokumentär har för övrigt betingat höga priser på internet, just nu uppåt och över $300, men släpps på DVD senare i år.

I alla fall så får vi följa chokladtävlingen världen över, där det alltså gäller att hitta en vinstgivande kupong i en chokladbit av märket Willy Wonka. Den första vinnaren är en tysk, rundlagd pojke vid namn Augustus som lastar in knackwurst medan han segerintervjuas nere i Bayern (där filmen för övrigt spelades in), medan vinnare nummer 2 är den bortskämda flickan Veruca Salt (som gett namn åt ett svängigt, brittiskt punkpopband), vars rika pappa Henry (Roy Kinnear) anställt en hel fabrik full med personal som enbart haft till uppgift att öppna chokladförpackningar tills de hittat en gyllene biljett. Den tredje vinnaren är Violet Beauregarde från USA, medan bong #4 går till den osnutne Mike från Arizona. Mike gillar vapen och TV. Alberto från Paraguay påstår sig vara vinnare nummer 5, men snart avslöjas han som charlatan då hans biljett till himmelriket är förfalskad. Så går det då ut som en världsnyhet; den femte kupongen finns fortfarande kvar där ute. Självfallet blir det den godhjäratde fattiglappen Charlie/Kalle som vinner. Hans familj är så fattig att de sover tre i en säng, och mat ska vi bara inte tala om...ja, har ni sett sketchen där Monty Python-gängets medlemmar sitter i en aristokratklubb och skryter över vem som varit fattigast så har ni en hum. Fast detta är inte speciellt roligt, utan mest insmickrande billigt och snuttesentimentalt.

För sådan är filmen, full med lättköpta och inställsamma poänger (jag är snäll som kallar dem det...) och med en helt otidsenlig syn på omvärlden, där paraguyaner är genomkorrumperade redan som barn), amerikaner är skrävlande cowboys och tyskar är feta korvätare i lederhosen. OK, de äter djävulskt mycket korv, och amerikaner är stora i flabben, men hur originellt är det att skildra dem så schablonmässigt? Nä, det märks att filmen är från en annan tidsålder. Faktum är, att det käns som om den är från en annan tidsdimension också. Då ser jag i stället fram emot Tim Burtons nya version som ju kommer att heta Kalle och chokladfabriken, då trailern lovar gott. Detta kan bli lite av en comeback för Burton, som inte gjort nåt roligt sen Sleepy Hollow för fem år sen.

Nåja, åter till filmen. Alla de vinnande barnen tar med sig var sin förälder till Chokladens Tempel, utom Kalle som tar med sig morfar. Så bjuds de då på en tämligen annorlunda tripp in i Willy Wonkas (Gene Wilder) värld av choklad, karameller, seg kola och de hårt arbetande Oompa Loompas. Den mytomspunne Wonka visar sig ha en och annan räv bakom öronen, och den av honom själv guidade turen genom fabrikens alla produktionsstadier visar sig ha ett alldeles speciellt syfte som vi inte ska avslöja här. Vår fetlagde vän Augustus kan förståps inte hålla sig, utan blir helt till sig i trasorna när han in i fabriken träder och får syn på en veritabel flod av choklad. Han kastar sig resolut i den för att riktigt få avnjuta chokladen och försvinner i en brun ström. Violet förvandlas å sin sida till en gigantisk, lila karamell när hon varit lite för girig (reglerna var tydliga: Se men inte röra!), medan Veruca som vanligt vill ha allt hon pekar på, och det NU, försvinner med sopnedkastet (om någon kommer ihåg sådana...). När Mike beamats ner till en decimeter i storlek återstår bara Kalle, som är den ende som hållt sig till spelets regler.

Den fantasirika turen i gottefabriken kan bäst beskrivas som en Alice i Underlandet - på syra. Ändå blir det hela lite stelt och tillrättalagt, och om manusförfattaren Davis Seltzer är att klandra är svårt att säga för en som inte läst boken, som definitivt inte hörde till de böcker man förväntades visa intresse för som barn. Jag hade inte ens hört talas om den förrän jag såg filmen på video för ett 20-tal år sen, och inte var det för Roald Dahls skull, utan för Gene Wilders. Och visst är Wilder filmens stora behållning, som den något utflippade sockerdirektören med stort hjärta. Men liksom i gammaldags sagor är han också en ganska tuff barnuppfostrare, och det ska bli intressant att se hur John August tolkar Dahls bok. För Dahl blev helt vansinnig på David Seltzers manus till originalet, och förvägrade Wolper & C:o tillstånd att göra den tilltänkta uppföljaren på hans bok Charlie and the great glass elevator. Seltzer, som var Wolpers medarbetare från dennes tid som producent av filmer för National Geographic och faktiskt skrev manus till ovan nämnda The Hellstrom chronicles, har sedan dess både skrivit och regisserat film i en mängd kategorier, från klassikern Omen (1976) till Dragonfly härom året.

Vi noterar vidare att Tim Brooke-Taylor från brittiska TV-serien Godisarna/The Goodies (1970-81) medverkar i en mindre roll. Intressant är också att se dokumentären om filmen som medföljer både DVD:n och videokassetten. Där intervjuas den gigantiske Michael Bollner, fortfarande utan att kunna mer än ett par ord engelska - i lederhosen...