Crispin Glover gör sitt livs roll i nyversionen av Willard, om den hunsade kontorskillen vars far en gång startade firman som nu ägs och drivs av en alldeles förträffligt genomjävlig boss i den obetalbare R. Lee Ermeys gestalt.

Jepp, Ermey, som gladde oss så med sin Oscarvärdiga (om den piratvideoproducerande "akademien" sett skräckfilmer lite oftare...) prestation som galen sheriff i Texas chainsaw massacre - Motorsågsmassakern, bjuder nu på ännu en version av hans rekryteringsofficer från Full metal jacket, i och med rollen som den gormande, sadistiske direktören Frank Martin, Willards chef. Han matchar den märklige skådespelaren Glover perfekt, och det är bra synd att denna film floppade då han verkligen kunde behövt en hit, efter alla år som birollsaktör (till exempel i Charlies änglar och Charlies änglar - utan hämningar). Fast han bryr sig nog inte, han har i själva verket själv valt att gå sin alldeles egna väg i karriären.

Willard hunsas inte bara av sin boss, utan även av sin handikappade, självupptagna morsa. De bor ihop i det hus hennes man en gång köpte, och som Mr. Martin självklart nu är ute efter, liksom för att fullborda förnedringen. Hans ständiga tjat om att få köpa ut Willard och hans morsa driver stackars Willard till vansinnets rand, helst när modern så dör. Då har Willard redan hunnit skaffa sig sitt livs första, riktiga vänner, de råttor som också bebor huset. Med deras hjälp har han dessutom varit borta i chefens hus och släppt lös dessa för att terrorisera hans finfina bil för sisådär en tre miljoner kronor.

När modern dör och bossen är på väg att driva Willard ur hus och hem brister det mesta, och nu är det fullt krig som gäller. Willard anför en hel armé feta råottor, men förvänta er inte några smaskiga skräckscener här inte, för detta är inte en skräckfilm utan en studie i galenskapens mekanismer och pennalismens psykologi. 2003 års Willard, med flera foton av den urspunglige Willard (Bruce Davison) insprängda, är en superb, mörk komedi enbart för folk med den rätta smaken för bisarra filmer och enormt duktiga skådespelare. Dessutom är den otroligt läckert fotograferad av Robert McLachlan, som håller på som bäst med Wes Cravens Cursed, och special effectsteamet, med filmer som Mimic, Aliens och House of 1000 corpses bakom sig, har gjort ett kanonjobb med de mekaniska råttorna, liksom CGI-gänget. Det hela ser otroligt snyggt och realistiskt ut!