Den 4 november 1970 meddelade nyhetsankaret (jag hatar detta ord) Walter Cronkite på CBS i USA nyheten om "det vilda barnet" (wild child), den 13-åriga Genie (i filmen Katie) som kedjats fast i total ensamhet av sina föräldrar i dryga tio år, mitt i villakvarteren i Arcadia, en liten förort till Los Angeles. Genomkokt mat serverades i form av puré nån gång per dag, och aldrig pratade någon med henne. Hon fick helt enkelt leva sitt liv där, fastbunden vid nån sorts stol i sitt annars tomma rum, dag ut och dag in i tio långa år. Tills modern en dag ansåg att hon borde söka nån sorts hjälp, då dottern bevisligen inte dött vid två års ålder, nånting den sadistiske fadern annars förutspått vid ett års ålder.

Fadern, som tydligen fått en knäpp då hans mor dött i en olycka när Genie var just ett år gammal, tog ut sin sorg och ilska på Genie, som alltså behandlades på detta ohyggliga vis i mer än tio år. Ingen kommunikation mer än grymtande, slag och skrik från fadern, ingen kärlek, ingen beröring, inget språk. Ingenting. När allt avslöjas, tar han sitt liv och tar avsked med de bittra orden "Världen förstår inte". Så rätt han hade. Nu har såna här företeelser skett även i Europa i modern tid. Så sent som på 1980-talet uppdagades ett barn (eller om det var en vuxen person?) som varit instängt i en källare i många år av släktingar, någonstans i Spanien, eller om det möjligen var i Frankrike.

Som ni förstår har detta starka ämne misslyckats kapitalt som film, för annars hade ni hört talas om den för länge sen, och den hade inte släppts direkt på video. Ett så här delikat fall, hämtat ur verkligheten och där väldigt mycket dokumentation föreligger, borde en duktig regissör kunna få ut nåt vettigt av, med hjälp av en lika duktig och erfaren manusförfattare. I stället heter regissören Harry Bromley-Davenport, den brittiske odågan som för alltid är förknippad med kultförklarade science fictionrysaren Xtro, mest känd för sin sexistiske och klibbige utomjording, samt att Maryam d'Abo, fyra år senare i Bonddramat Iskallt uppdrag, visade upp sig som Gud skapat henne i hela sin mumsighet. Den kom för precis 20 år, och fick två sämre uppföljare, betitlade Xtro 2 -The second encounter (1990) och Xtro 3 - Watch the skies (1995), alla regisserade av H B-D. I samband med del tre lärde han visst känna manusförfattaren till densamma, amerikanske författaren av lågbudgetskräck och mjukporr, Daryl Haney, som skrivit alla H B-D:s fyra filmer sen dess, inklusive denna.

Allting är så klåpigt gjort. Berättelsen griper inte tag i en, man engagerar sig inte alls i den stackars flickan, som tvärtom verkar må rätt gott ändå. Hon finner sig snabbt till rätta i både bil och affär, hon har inga problem med att träffa nya människor, hon lyssnar gärna till både Chopin (mitt herrskap: det är regissören själv som spelar!) och rockmusik, och det enda som kanske är lite annorlunda är att hon har för vana att snyta sig direkt på golvet (liksom både personal och gäster i Pekings enklare restauranger, åtminstone när jag var där 1996...), och att oblygt onanera i tid och tid, även mitt bland folk. Men annars utvecklar sig denna film snart till nån sorts såpopera, där olika experter uttalar sig och tycker olika om hur fallet ska hanteras, och om vad som är bäst för flickan.

Sean Young (44 år idag, torsdag!) är patetisk i sin roll som Dr. Judy Bingham, en välrenommerad pedagog som drömmer om att bli lika berömd som Anne Sullivan som en gång lärde Helen Keller att prata. Melissa Errico som Sandra Tannen (i verkligheten Susan Curtiss), den unge forskaren som är den som bäst kommer överens med Katie, övertygar lika lite som elvaåriga Tarra Steele som nämnde Katie gör. Filmen känns ihoprafsad, även om jag vet att regissören i flera år forskat i fallet och intervjuat folk  främst Susan Curtiss. Vi får bara skärvor, ögonblicksbilder ur en djupt tragisk historia som här degraderats till ett melodram av lägsta märke. Man kan inte låta bli att jämföra med Michael Apteds Nell (1994), som var så bra på att skildra Nell Kelltys (Jodie Foster) historia på ett trovärdigt sätt (trots att detta var pur fiction...) utan att bli sentimental.

Kom igen Harry, allt är förlåtet bara du gör Xtro 4 nu, för fan!