Paul McGuigan började sin karriär med speedad brittisk diskbänkssurrealism i Acid House (1998). I ett tappert försök att göra en ny Trainspotting tog cynismen den gången överhanden och karaktärerna kändes antingen för galna, för mesiga eller för rackarns obehagliga för att vinna någon sympati. När hans nu fjärde film kommer på svensk bio är inspirationskällan inte längre Danny Boyle, utan den franske regissören Gilles Mimouni och hans Lägenheten (1996). Men om man ska blicka några år bakåt kan man även se Hitchcock eller De Palma i kulisserna.

Wicker Park är en thriller som är en kärlekshistoria som är ämnad att vara en thriller. Komplicerat? Låt mig säga att jag är osäker på om McGuigan ens haft klart för sig var han vill föra denna film nånstans. Att den bjuder på en del skamgrepp på publikens förväntningar känns mer eller mindre förväntat. Det krävs nämligen inget geni för att förstå att Josh Hartnetts Matthew kommer duperas av sin blindhet när han förföljer minnet av sin före detta käresta. Frågan är bara hur och när och om det är värt att engageras av.

Matthew har planerat att åka till Kina på affärsresa när han en kväll på en restaurang tror sig höra sin ex-flickvän Lisa (Diane Kruger) tala i telefon i rummet bredvid. När hon rusar ut missar han henne precis, men kan inte skaka henne ur sitt sinne. Han låtsasåker till Kina inför sin nuvarande flickvän, men stannar egentligen kvar i stan för att söka upp Lisa. Sökandet lotsar honom tillbaks i den bekymmersamma minnesbanken som han tidigare lyckats förtränga, men som också verkar förvilla honom en aning. För vem är det som bor i Lisas lägenhet egentligen, inte verkar det vara hon i alla fall.

McGuigan laddar sin historia med tvetydigheternas främsta klyscha – spegeln. Och inte bara en utan en hel armada. Så gott som varje scen försöker med speglars hjälp lura åskådaren att tro något annat än vad som egentligen syns. Till slut blir man filmen lika otrogen som Matthew sin flickvän. För om De Palma i sina återkommande homage till Hitchcock ändå lyckades skapa sin egen (ibland överdrivna) spänning i bildspråket, så lyckas McGuigan enbart göra gröt av det hela. Greppet känns i all sin övertydlighet och brist på fokus enbart klumpigt.

Ibland tenderar filmen att väcka intresse i gåtorna kring karaktärernas små kärlekstrianglar och huruvida återblickarna sker på riktigt eller inte. Om saker och ting verkligen äger rum. Vem som är sinnessjuk och vem som är kär. Men däremellan säger McGuigan inte så mycket annat. När all den thrillermässiga uppbyggnaden efter ett tag punkteras och det uppenbarar sig att Matthews och Lisas kärlek ska utgöra kärnan, så är det redan försent. All spänning kring deras eventuella möte är bortblåst, eftersom McGuigan aldrig gett intimiteten dem emellan någon chans. Han har varit för upptagen med att lura oss på villovägar.