White zombie är en av de första zombiefilmerna, möjligen den allra första. Den spelades in på elva dar, på en budget om $50.000. Som affischnamn ser vi ungraren Bela Lugosi (eg. Be'la Ferenc Dezso Blasko, 1882-1956) som plantageägaren och slavdrivaren med det lämpliga namnet Murder Legendre. Han håller lokalbefolkningen i Haiti som slavar på sockerrörsfälten och i fabriken, detta genom att zombifiera dem med en enkel gest (som när duktige Mandrake gör en "magisk gest") - han liksom lägger händerna inuti varandra, knycker till - och vips! är man en lealös stackars jävel, helt utan egen vilja och förmåga att tänka klart. Som i vilken dokusåpa som helst.

Till ön anländer paret Neil och Madeleine, som ämnar knyta hymens band på plats och ställe. Men den lokale ärkeskurken, den rike Charles Beaumont, är också sugen på Madeleine och går till Legendre för att förmå denna att förslava henne. Visst, inga problem grabben, men givetvis går det åt fanders. Legendre vill inte släppa greppet om Madeleine, och nu riskerar hon att för alltid bli en Levande Död, en zombie (eg. nzambi, som är hämtat från bantuspråket kimbundu i norra Angola, och betyder Gud eller spöke). Men självklart fixar mesen Neil så Madeleine blir fri från Legendre, medan Charles får bita i det sura gräset, eller vad-det-heter.

Inledningen av filmen är bäst, med begravning till djungelrytmer mitt i en grusväg, och redan där sätts den rätt kusliga stämningen i filmen. Kusliga är också flera av skådespelarnas prestationer, och filmen lider av en snålt tilltagen budget, kort inspelningstid (vafan, Roger Corman brukade slänga ihop en film på två dar...) och billig rekvisita (kulisser målade på plank...). Dock lyckades bröderna Halperin (producenten Edward, men framför allt storebror Victor, regissör) med konststycket att göra en riktigt fräck och för genren stilbildande liten rysare av någorlunda klassiskt Universalsnitt från den här tiden, men den glömdes ändå snart bort bland Dracula, Frankenstein och de andra klassikerna från samma studio vid den här tiden. På 60-talet ville distributören restaurera filmen åt eftervärlden, men en tvist med arvtagarna till rättigheterna gjorde att det hela rann ut i sanden, varpå originalkopian förstördes för alltid. Därför får man idag nöja sig med en rejält raspig version av filmen. Om än färgglatt färglagd på vissa utgåvor, ho-ho-hoo...

Att detta är filmen som gett namn åt ett visst rockband är väl ingen hemlighet, och en av zombierna i filmen liknar dessutom Captain Spaulding i Rob Zombies House of 1000 corpses. Filmen fick i alla fall en uppföljare, den rätt sega Revolt of the zombies, av samma bröder Halperin 1936.