Jag ville så gärna gilla White noise. Jag menar, jag gillar spökfilmer. Jag gillar Michael Keaton. Och jag gillar Deborah Kara Unger, som fått tillbaka sitt "Kara" på IMDb.com. Ja, OM jag gillar Deborah Unger - med eller utan Kara. Hon spelar här Sara Tate, ser lätt exotisk ut med sina höga kindknotor, och är i vår (27 maj) aktuell med En kärlekssång till Bobby Long.

Men nu är det spökerier som gäller. I White noise, som väl är radions motsvarighet till TV:ns "myrornas krig" (och namnet på ett kultaktigt, gammalt progrockband från tidigt 1970-tal) blandas Hollywoodspöken och poltergeistrar från gamla och inte fullt så gamla spökfilmer med sydostasiatiska high tech-andar och modern mytologi, verklig eller påhittad. Som det här med det "vita bruset" som emellanåt släpper igenom EVP, electronic voice phenomena, alltså meddelanden från döingarna, mer eller mindre intressanta. Dessa meddelanden ska gå att spela in, och enligt uppgift är var tolfte meddelande av elak karaktär. Tror du på det, tror du väl på anden i glaset också, och låt så vara. Var och en får bli hög på sin egen religion, men givetvis är det rent nys alltihop, detta med EVP och den organisation, American Association Electronic Voice Phenomena, som påstås syssla med inspelning och registrering av dylika meddelanden.

Hur som haver, Michael Katon spelar arkitekten John som mister sin hustru Anna i vad vi alla direkt inser inte är en olycka. Han kontaktas av Raymond Price (spelad av Ian McNeice, stor som King Kong och lika söt, dessutom snart aktuell i Liftarens guide till galaxen) som påstår att han kontaktats av Anna. Givetvis tror inte den rationelle John på sånt nys, men när han börjar bli uppringd från sin hustrus avstängda mobiltelefon vänder han sig till Raymond av ren nyfikenhet - och av sorg. Han vill ha nån sort tecken, nånting som kan tänkas trösta, och det är just  det som Raymond till en början erbjuder. Men det dröjer inte alltför länge innan meddelandena ändrar karaktär, och blir allt hotfullare. Vad är det för hemlighet Anna (Chandra West från Salton Sea) döljer, och vilka är de lea gastar som terroriserar John och hans nyvunne vän, Sarah (som mist sin pojkvän)?

Se White noise om du vill ha svar, men förvänta dig inte att bli speciellt rädd (såvida du inte skrämdes av lättviktare som Darkness Falls och Long time dead). Därtill väger filmen alltför lätt, helst när man jämför med filmer som Ring, Pulse och The grudge.