What schoolgirls don't tell är bara en i raden av bisarra, tyska mjukporrfilmer från tiden runt 1970-75. Ursprungstiteln, Was Schulmädchen verschweigen (Vad skolflickor förtiger) spinner vidare på de 13 filmer som släpptes i serien Schulmädchen-Report, varav den allra första, Schulmädchen - was Eltern nicht für möglich halten (Skolflickor - vad föräldrar inte tror vara möjligt), fick den svenska titeln Ung, fri kärlek på bio. Det kom en hel del Hausfrauen-Report (Hemmafru-rapport) också, och gemensam nämnare för många av dessa filmer var österrikaren Ernst Hofbauer (1925-84), som regisserade flertalet av dessa, bland annat då den allra första, samt What schoolgirls don't tell. Det exemplar jag har är dubbat på engelska, därav den engelska titeln.

I många av filmerna var det svensk medverkan, och What schoogirls don't tell är inget undantag, tvärtom! Både Marie Ekorre och storstjärnan Christina Lindberg medverkar här, och det är framför allt Ekorre som syns. Filmen består av tre episoder som binds samman av en läkare och en präst som högtidligt diskuterar den kvinnliga sexualiteten mellan varven, ett koncept man givetvis snodde från den svenska succén Kärlekens språk från 1969, i regi av Torgny Wickman (läs om denna film här). Dock inleds filmen med att en snuskgubbe står utanför en skola och lockar småflickor med godis och söta hundvalpar. Två tonårstjejer får syn på fulingen just som han fått napp, och följer efter honom till källarutrymmet dit han lurat en stackars flicka. Brudarna dyker upp och skrämmer gubben, varpå flickan flyr. Därefter klär tjejerna av sig och försöker locka gubben till lite rajtan-tajtan. Han lugnar ner sig, och plötsligt drämmer de en trälåda i roten på honom så han tuppar av. Polis tillkallas.

Jaha, det var ju en mysig uppvärmning. Efter lite mellansnack får vi så följa Cornelia (Marie Ekorre i sin första, utländska film), som bor med sina föräldrar. Cornelia misstänker att modern är otrogen med en Raoul Müller, så när Cornelia tjuvlyssnat på ett telefonsamtal där modern stämt träff med denne Raoul i en hotellbar, smiter hon kvickt iväg till denna bar och börjar stöta hejdlöst på Raoul. Under tiden badar morsan gyttjebad med några tjocka kärringar, som efteråt sitter med en ansiktsmask och pustar ut. Någon undrar hur länge masken ska sitta på, och en doktor säger till en tanta att hon kan ta av masken nu. "Men jag har ju ingen på mig!" utbrister hon. Ha-ha. Ho-ho. Samtidigt har Cornelia fyllnat till rejält i baren, och Raoul släpar upp henne till ett hotellrum där han våldtar den halvt medvetslösa flickan. Efter detta blir mor och dotter bästa vänner. Jaha? Vari bestod sensmoralen här? Moralen?

I nästa episod ska häradsbetäckaren Max lära sin polare Sascha, oskuld, hur man "gör vid" flickor. Sascha placeras i en garderob, där han i detalj kan följa hur Max hånglar med en tjej medan en hund sniffar en sån där Herr Nilsson-apa i röven i soffan intill. Dan därpå bjuder de in två söta tjejer till lägenheten, Babs (Lindberg), som Sascha är tänd på, och Eva, som är intresserad av Sascha, medan Max stoppar in dolmen varhelst det finns plats. Samtidigt försöker Gwendolyn, hustru till vaktmästare Erwin i trappen, förföra sin make i lägenheten intill, vilket får ett abrupt slut då Erwin kommenterar sin frus enorma byst med orden: "De är lika stora som förut, de hänger bara lite längre ner". För denna komplimang erhåller Erwin en styck rungande lusing. Förresten föredrar han sina herrtidningar, och drömmer sig bort till ett par unga, slanka blondiner. Sascha får slutligen till det med Babs, och Herr Nilson får äntligen vara ifred för hunden och käkar plastpåsar i lugn och ro.

Brevbäraren Siggi är ute efter Bridget, men får på flabben av hennes farsa. Bridgets polare Rosy serverar på sin farsas krog, och gökar hej vilt med Fred och George. Bridgets morsa sitter hemma och betraktar intensivt TV:ns pausbild, medan fadern hånar sonen för att denne inte vet skillnaden mellan William Faulkner och William Shakespeare, och det hela känns väldigt Pythonskt. Sen blir det mer handfast, tysk humor med högljutt låtsassex, himlande ögon, tjocka bayrare i undertröja och elaka kärringar.

I den tredje och sista episoden håller stadens satanister möte i nån skum lokal. En helnäck Christina Lindberg ligger fastsurrad på nån sorts altare med rejält särade ben, filmat ur mycket bra vinkel. En svart man bankar fram djungelrytmer på sina bongotrummor medan en naken kvinna skrider in, bärande på en gryta med vad som väl ska föreställa blod. Översteprästen tömmer innehållet över Christina, varefter alla närvarande klär av sig och gruppsex vidtar. Dan efter klagar prällen hos sin leverantör av "jungfrur" att gårdagens offer minsann inte var jungfru. Han utlovas en italienska, Roselyn, till nästa gång och som garanterat ska vara oskuld, men när de försöker kidnappa henne får de hela den lokala, italienska församlingen på halsen. Roselyn fritas och hon gifter sig med en av befriarna. Till bröllopet kommer de alla, inklusive satanisterna.

Såna här käcka filmer görs tyvärr inte längre. På det glada 70-talet kunde man minsann göra film utan en massa specialeffekter. Några söta flickor, gärna svenska, lite bara bröst och en och annan mutta. En apa, en Ekorre...lite pedofili, lite satanism och voilà! - en styck långfilm! Samma år kom den betydligt mer kända Utan trosor i Tyrolen, även den med söta Marie Ekorre. I dessa bägge - och många, många fler i samma stil - medverkade även Elisabeth Volkmann, som 1970 var med i klassikern Josefine Mützenbacher (som på svenska fick den geniala titeln "Mäniett"...förlåt Menuett i sängen), den första av massor på den pikanta romanen av ungraren Felix Salten, som även skrev, hör och häpna, Bambi (1942)! Elisabeth Volkmann är idag i Tyskland kanske mest känd för att det är hon som står för Marge Simpsons röst i TV-serien Simpsons.

What schoolgirls don't tell är i denna version 74 minuter lång, och möjligen fanns det en del hårdporr inklippt i filmen i Tyskland, men helt säkert vet jag inte. De svenska tjejerna Lindberg/Ekorre hade i alla fall aldrig sex på riktigt på vita duken.