What am I doing in the middle of a revolution? Ja, det kan man nog fråga sig! Detta är faktiskt en av Sergio Corbuccis (1926-1990) mer okända västernfilmer och det är inte så svårt att förstå varför. Den har aldrig visats på bio i Sverige och vad jag vet inte cirkulerat i videokretsar heller. Största problemet med min kopia är att den är spanskdubbad och lyckas man som jag inte ta sig igenom språkbarriären är det omöjligt att förstå vad det handlar om. Ty filmen bygger mycket på dialog - och snackas gör det fanimej nästan oavbrutet. Så långt är i vart fall klart att Vittorio Gassman föreställer skådisen Guidi som av misstag hamnar mitt i den mexikanska revolutionen. Han har sällskap av en förvirrad präst vid namn Don Albino, spelad av den på hemmaplan välkände komikern Paolo Villaggio.

Temat "politisk idiot dras in i revolutionsrörelsen" var ett kärt ämne för den gode Corbucci. Se bara på Död åt companeros (Companeros, 1970) där Franco Neros svenske kassaskåpsexpert till slut drabbas av socialt patos och helhjärtat stöder upprorssidan. Spanskt tugg eller inte - det är inte någon vidare fart över What am I doing in the middle of a revolution? Långt ifrån Companeros-klass om än ganska gott om skottlossning här också.

Till och med maestro Ennio Morricone förefaller lite trött den här gången. Hans score är givetvis inte dåligt men lite enahanda och vi saknar de musikaliska variationerna vi är så vana vid när det gäller Morricone. Minns hur huvudpersonerna i tidigare Corbucci-västerns presenterades med små musiksnuttar, exempelvis visslingstemat som ljöd så skönt varje gång Franco Nero kom i bild ur Gringo - professionell pistolero (The mercenary, 1968). Tja, vad mer finns att säga? Vittorio Gassman (1922-2000), som var en av italiensk films verkliga legendarer, är förstås kul att skåda (bland annat i en Othello-parodi) och på birollssidan känner vi igen sliskige Eduardo Fajardo i ungefär samma förtryckarroll som den han hade i Corbuccis Django (1966). What am I doing in the middle of a revolution? kom ungefär samtidigt som Sergio Leones mästerliga revolutionsepos Ducka, skitstövel! (Duck you sucker!, 1971). Leone-filmen hade allt - humor, explosiv action, politiska idéer och förnämligt Morricone-score (ett av hans bästa!). Försök få tag i den filmen istället!