Niki Caros lovsång över maorierna i Nya Zeeland och specifikt en ung flickas kamp mot traditionerna i sin familj är bland det mest idealistiska, klyschromantiska och möjligtvis även politiskt korrekta man kan se på bio i år. Men ändock vinner den mitt hjärta totalt.

Gamle Koro är den maoriske hövdingen i den lilla kustbyn Whangara. Han håller stenhårt på de uråldriga traditionerna och bankar sitt bröst i dess ära. En dag ska den äldsta av förfäder, Paikea, återvända till deras värld för att leda folket på rätt väg. Legenden säger att Paikea en gång i tiden anlände till deras boplats ridande på ryggen av en val och sedan dess har den förstfödde sonen i dess släkt alltid stått som utvald för hövdingarollen. Koro ser därför med förtvivlan hur hans son Porourangi föder en dotter. Medan Porourangis fru och tvillingson dör i barnsängen, säger han kallhamrat att det kommer en ny chans och att dottern måste lämnas bort. Men Porourangi och Koros fru Nanny sätter sig emot honom i beslutet och döper dessutom dottern till Paikea.

Många år senare har Koros hår vitnat och förtvivlan över hövdingaarvet till synes grumlats. Han cyklar runt med elvaåriga Paikea i sitt knä och gör gärna flera extravarv i trädgården innan de hoppar av. Relationen till henne har dock växt fram ur det faktum att Porourangi lämnat henne i sina föräldrars vårdnad och rest till Tyskland för att förverkliga sina konstnärsdrömmar. Koro verkar ha samlat förnuftet och låtit kärleken till barnbarnet fått spela störst roll.

En dag återvänder dock den förlorade sonen för att återse sin dotter. Koro ser plötsligt sin chans att få Porourangi på plats och kanske även i den lokala skollärarinnans famn. Kanske med en ny förstfödd som kan annullera flickemisstaget. Men besöket är planerat att vara kortvarigt. I Tyskland har han nämligen en gravid flickvän och hans planer är istället att få med sig Paikea i sin exil. En på många sätt väldigt komplicerad scen följer därmed då Koro kramar Paikea adjö och hon stiger in i sin fars bil för att åka till flygplatsen. På samma gång ett tårdrypande farväl, men även en dold väckelse hos hövdingen att det är dags att pånyttfödda traditionernas värde i den lilla byn. Istället för att hålla fast vid arvsseden planerar han att utbilda de ynglingar som finns till hands i byn för att sedan kora en av dem till att bli den nya hövdingen. Hade inte Paikea klivit ur sin fars bil och återvänt till byn hade det kanske lyckats.

En omedelbar respons när man ser Whale rider är att den totalt exemplifierar Bertolt Brechts verfremdung-begrepp. Denna verklighet och kultur från andra sidan jorden går så mycket jag än försöker att andas in, inte att insupa på dryga hundra minuter. Caros ambition att förmedla maoriernas liv och traditioner är dömt till ofullständighet. För en hemmapublik är den antagligen den kanske främsta kampfilmen någonsin gjord, men för en svensk publik krävs det att man verkligen öppnar sitt sinne. Att se mytologin, den dominerande religiositeten och sederna för vad de innebär för maorierna själva. Stundtals är det väldigt svårt. När danserna och gesterna närmast för tankarna till en anglosaxisk clowntradition eller rentav John Cleese, snarare än till ett uttryck för ilska måste man anstränga sig. Och för ett så icke-andligt folk som oss nordbor, kan den expressiva mytologin göra sig påfrestande vid ett flertal tillfällen. Men när man väl börjar förstå innebörden och essensen i danserna, blir det en slagkraftig effekt. Och då är ännu inte det politiska budskapet om kvinnans roll i denna kultur diskuterad här än. För det är ju egentligen inte Koro som är huvudkaraktären, utan hans barnbarn.

Paikea har vid sin unga ålder redan anammat hjärtat i den religion hon lever i. Medan hennes generation blickar bort från andlighet och tradition och även hennes pappa flyr bort från maorikulturen, står hon fastrotad i sin familj på gott och ont. Hon ser igenom sin farfars föråldrade vilja och förstår att hon är den enda som kan påverka honom till förbättring. Även om han är en tuff patriark att knäcka så viker hon inte en tum. Här måste även nämnas att Keisha Castle-Hughes kanske är den mest behjärtansvärda barnskådespelaren sedan Tomas Fryk i Barnens ö. Den unga idealismen mot den förlegade konservatismen hos de äldre må vara en sliten berättelsegrund, men blir genom Castle-Hughes fräscht ånyo.

Om Krigarens själ förde maorifolket in i ljuset, är det med Whale rider man verkligen får en inblick i deras kultur. Man kan tvista om vilken film som egentligen har mest värdefull effekt. Medan Lee Tamahoris film hade ett enormt kritiskt fokus på vad som händer när man segregerar ett folkslag till samhällets utkanter, är den samtidigt problematisk eftersom maorikulturen skyms av våldet och misären. Niki Caros film skulle förvisso kunna ses som blåögd och naiv, men lyckas bättre än jag har sett annanstans skildra en kulturs primära andlighet och samtidigt placera den i ett kritiskt perspektiv. Till slut blir det nästan så jag fäller en tår över att mitt liv saknar den teistiska övertygelse Caros karaktärer besitter.