När jag första gången såg den här filmen trodde jag det var fel på min dvd-spelare. Inledningen tycktes för mig knepig och det kändes som om det var något som inte stämde. Fasta orörliga streck fokuserade mitt i bild tillsammans med varierande färger som inte gav mig någon förklaring. När jag sedan förstod hela idén med hur strecken till slut formar bilden av New York blev jag helt tagen, så vackert och briljant. Så börjar en av de största musikalklassikerna som någonsin gjorts. Det var för mig smått chockerande första gången jag såg den, från första bildruta till den sista. Efter inledningen blir det faktiskt bara bättre. Med dansnummer och sånger som "Tonight", "One Hand, One Heart" och ”America” kan man bara inte hitta fel hos publiken. I fronten står Leonard Bernstein (som står för musikkompositionen) samt Jerome Robbins (regissör samt koreografen, mannen bakom de klassiska danserna)

Handlingen är kanske bland det enklaste som skådats på film. Två gäng (The Jets och The Sharks) är i kamp i vilka som ska regera över New Yorks gator. Mitt i denna fejd uppstår en förbjuden kärlek. En omöjlig kärlek mellan Jets ledare Tony och Maria, systern till Sharks ledare Bernando.

Detta är en ”Romeo och Juliet” inspirerad musikal som egentligen innehåller allt en klassisk Hollywoodmusikal ska innehålla. Tillsammans med Singin’ in the rain håller jag denna film som en av de två bästa musikalerna som någonsin gjorts (Nej, jag är inget större fan av Sound of music…). West side story är ett klockrent mästerverk som jag själv ibland tycker kan anses vara, inte underskattad, men lite lagd i skuggan bakom de ännu större kassa- och publiksuccéerna vad gäller Hollywoodproducerade musikaler.
Den har estetiken, härlig scenografi byggd runt en känsla där film möter teater. Broadway möter Hollywood. Den har musiken och den har såklart danserna. Här har vi en integrations musikal, där numren är samordnade i handlingen. Dansnumren för handlingen framåt och det är mycket vackert koreograferat.

Skådespeleriet hamnar lite under silhuetten bakom dansen och musiken. Det är bra skådespeleri men faktum är att det spelar ingen större roll när allt det andra är så fenomenalt. Nathalie Wood och Richard Beymer skapar fina gnistor sinsemellan men det är just när de tar ton eller börjar dansa som det verkligen hettar till, och det gäller hela ensemblen filmen igenom. De båda regissörerna vann den första och hittills enda Oscar för bästa regi som de delade mellan dem båda. Från början hade den andre regissören, Robert Wise, tänkt sig ha Elvis Presley i rollen som Tony. Jag känner själv spontant att det hade kunnat bli riktigt intressant. Tänk er en Elvis några år efter han gjorde Jailhouse Rock, han var verkligen på toppen av sin karriär och filmen hade troligtvis fått ÄNNU större status än vad den har idag, bara med affischnamnet Elvis, han tackade dock nej till rollen. För övrigt så var också Audrey Hepburn tillfrågad rollen som Maria, vilket hon blankt tackade nej till då hon precis hade blivit gravid.

Ett par scener vill jag framhäva mer än andra. Den första är inledningsscenen och presentationen av de olika gängen där killar från de båda gängen möts under bokstavligt talat knäpptysta (de knäpper takten med fingrarna) förhållanden i fenomenalt vackra danser.
Vidare har vi scenen när några ur gänget Sharks på ett hustak dansar till låten ”America”. Den låten och den dansen är bland det snyggaste och häftigaste du kan se i musikalväg.