Ja, det är dussinaction. Men med en mycket intressant detalj. När The Rock (eller Beck, som hans rollfigur heter) går in på en bar för att knäcka några näsben möter han ingen mindre än Arnold Schwarzenegger i dörren. "Ha det så kul", säger Arnold. Ha det så kul, jag har inte tid med det här längre, jag ska bli guvernör, jag abdikerar, du får ta över tronen som muskelberget som fyller filmbolagens kassor. Men Klippans filmkarriär kommer nog inte att bli lika inkomstbringande som Österrikarens, trots likheter som att bägge först har gjort segertåg inom varsin köttbransch och att de besitter likartade skådistalanger. Inte för att The Rock saknar Arnolds kapacitet, utan för att tiden är en annan.

Det kan aldrig bli samma sak igen. Arnolds storhet hör till ett annat årtionde. Han bjöd på nåt nytt och spännande där en del av grundreceptet var stora muskler och stora vapen. Nytt och spännande är allt annat än man kan säga om den här filmen, trots att man i en tid där slagsmålskoreografi är mer trendigt än pangpang har låtit hjälten vara en snubbe som hatar vapen och därför skrider till verket med nävarna i stället. Beck är killen med bistra blicken och två stora saker: kroppshyddan och drömmen om att öppna restaurang. Han jobbar med att driva in skulder åt nån fuffens gubbe med stor mage och det enda som håller honom kvar i yrket är drömmen om att öppna en restaurang för pengarna han tjänar på att utdela smockor.

Öppna restaurang, trovärdighet noll. Likväl nödvändigt som Becks drivkraft, för den enda min The Rock kan prestera med övertygelse är den av motvilja och leda. Åh, han är så trött på att behöva ränna runt i Amazonas djungler och hämta hem chefens son som har ställt till med lite trubbel. The Rock är jätteduktig på att visa att han är trött på actionlivet. Först vänder han bort blicken, sedan suckar han, sedan vänder han sig tillbaks och levererar en replik. Men det är ju inget problem. Ett skådespeleri med god inlevelse hade passat illa till rådande manus. Vilket visas av Christopher Walken som helt utan nytta håller hygglig standard. Han har verkligen börjat välja filmer med röven nu för tiden, fjärran är de tider då Walken syntes i filmer som Pulp fiction eller Deer hunter.

Ovanstående till trots kan jag ändå inte låta bli att undra varför The Rock (tillsammans med Hulk Hogan, som har setts till i ett gäng B-filmer) är tämligen ensam bland wrestling-stjärnorna att gå vägen från WWF till Hollywood. Wrestling är också ett stort acionspektakel, ett skådespel som kräver mer muskler än färdighet i att anta olika ansiktsuttryck. Det är på låtsas, men likförbannat håller folk på en av de tävlande. Och The Rock levererar trots allt precis det man kan förvänta av honom, både på duken och i ringen. När Beck traskar omkring i djungeln i söndagskostym är han mer rädd för apor med ståfräs än människor med maskingevär, och det säger väl nåt om såväl humorn som möjligheterna till inlevelse i den här filmen.

Ljuspunkter finns ändå. Framförallt när rebellerna i djungeln är de enda som spöar på Beck när de trummar igång sina instrument som ackompanjemang till en spektakulär uppvisning i nån blandning av capoeira, kung fu och Tarzansvingande i lianer. För att den svenska publiken inte ska bli förvirrad har man bytt ut originaltiteln The rundown mot det mer svenskklingande Welcome to the jungle. Wow. Vad tufft det låter. Verkligen.