Todd Solondzs uppgörelse med ungdomens stålbad i debutfilmen Welcome to the Dollhouse kan såhär tio år senare ses som en av amerikanska 90-talsindiefilmens storverk. Även om jag personligen håller hans svartironiska Happiness som hans främsta hittills, så innehar Dollhouse en känslomässig uppriktighet som bränner på djupet. Den skildrar osentimentalt skolans hackkyckling Dawn Wieners kamp för att nå bort från sin totala nörd-stämpel. En kamp som blir alltmer förtvivlad ju längre filmen lider. Solondz låter nämligen inte Dawn besitta någon slags övernaturlig kraft som låter henne hämnas blodigt på förtryckarna (Carrie) eller för den delen nå ömsesidig kärlek med någon av mobbarna (Fucking Åmål). Nej, detta är den riktiga verkligheten – här blir det bara sämre.

Dawn Wiener (alias Wiener Dog i skolan) är elva år och går första året i junior high – ungefär som en period mellan mellan- och högstadiet efter svenska skolmått. Precis som det var för storebror Mark är junior high för Dawn en enda stor klump av hån och trakasserier. Hennes skåp, plus väggen ovanför, är nedklottrad med glåpord och i matsalen vill ingen låta henne sitta vid samma bord. Till och med hennes lärarinna hånar henne öppet. Kanske vore det uthärdligt om det fanns stöd och omtanke från hennes familj, men något sådant finns inte att hämta. Som mellanbarn, efter den ambitiöse storebrodern och före den hypergulliga prinsessystern Missy, är hon i stort sett ignorerad och nonchalerad av sina föräldrar. Hennes enda ägodel är en Special Peoples’ Club inhyst i en träkoja (där hon och den likaledes utfryste Ralphy träffas), men den får finna sig i att rivas när föräldrarna ska fira bröllopsdag. Inte kan gästerna få nys om att deras dotter har en klubb för mobbade i trädgården.

Solondzs dockhus är med sin diskreta humor, där skrattet alltid skär sig, och osentimentala ärlighet den mest fulländade film om mobbning som gjorts. Den tänjer isär hela den onda cirkeln av vredesprojicering, skönhetsfixering och missriktade föräldraideal. Dawn är genomsympatisk, men det hjälper inte när hennes kläder är sorgligt 80-talsdaterade, glasögonen för djupbottnade och efternamnet i sig utgör ett skällsord. Hon har alla oddsen emot sig och Solondz visar detaljrikt hur hennes kamp är dödfödd. Han gör det dessutom med en sådan kylighet att man nästan förlorar greppet om att man bevittnar en påhittad intrig.

Dawn Wiener är sorgligt nog en karaktär som alla känner igen och bär i sitt medvetande, antingen inombords eller på sitt samvete. Och enbart för några veckor sedan kunde man läsa på löpsedlarna hur en 13-årig svensk kille ändade sitt liv efter att dag ut och dag in utstå trakasserier och fysiskt våld. Welcome to the Dollhouse ger inga svar på hur mobbning utrotas. Antagligen finns ingen konkret lösning. Vad den dock gör är att mångfacetterat visa upp den spiralaktiga strukturen på hur detta sociala virus får fortleva. Att den dessutom är konsekvent med sin pessimism gör den avsevärt mer träffsäker och sorgligt realistisk än de mobbningsfilmer där protagonisten förvandlas till hämnare. Även om Solondz i sina senaste två filmer har utvecklat sitt strukturella filmspråk till att nå nya höjder, så är Dollhouse hans mest empatiska triumf. Och Heather Matarazzo gör för övrigt en av filmhistoriens mest modiga och suveräna rollprestationer.