Somliga lever för vissa specifika säsonger. Idrottsintresserade för antingen sommar- eller vinterhalvåret (eller rentav båda), skjutgalna människor för jaktsäsongen och svenskar lever för de tio dagar om året då det faktiskt är varmt. John och Jeremy är just den typen, men deras inriktning är lite mer originell. Årets höjdpunkt för dem är bröllopssäsongen då det finns gratis sprit och mat, samt massvis med babes att lägra. För att kunna snylta på dessa fester utan att bli ertappade följer de slaviskt en regelbok skriven av den legendariske bröllops-våldgästaren Chaz Reingold. När det blir dags för bröllopet med stort B - dottern till en framgångsrik guvernör ska knyta hymens band, vilket kommer att firas av hela societeten med pompa och ståt - faller John för brudens syster Claire, och det strider direkt mot de regler som han och Jeremy lever efter.

För att vara en film med tutt- och prutthumor är Wedding crashers otippat sober. Under den flamsiga ytan är detta en romantisk komedi. En romantisk komedi bestyckad med tjogvis med citat - såväl under som över bältet - värda att lägga på minnet. Dobkin har tidigare regisserat Vaughn och Wilson i Clay pidgeons respektive Shanghai knights och verkar veta hur de ska tas. Han har lossat på tyglarna och låter dem improvisera en hel del, men det spårar aldrig ur utan de lyckas mirakulöst nog hålla sig inom historiens ramar. Vaughn och Wilson är rätt igenom under-hållande (Vaughn mer än Wilson), och att teama ihop dem för första gången har gett resultat. Att Rachel McAdams är på ett express-tåg mot filmstjärnestatus bekräftar hon med besked, trots att hon mer och mer börjar påminna om en läckrare version av Neve Campbell i sitt sätt att agera.

Under hela mittpartiet är Wedding crashers som Släkten är värst och dess uppföljare hade kunnat bli om man hade haft bättre manus och en regissör som inte lät skådespelarna ta över kommandot över hela föreställningen. Krocken mellan våra två hjältar och överklassfamiljen, där var och varannan medlem har någon slags störning, leder till den ena dråpliga scenen efter den andra. Mycket tack vare Isla Fisher, det minst rutinerade och mest otippade kortet som är esset i filmen. Hon spelar Claires andra syster på ett fantastiskt psykotiskt sätt, samtidigt som hon ändå besitter en rejäl charm. Det är lätt att förstå dels vad det är som Vaughns karaktär dras till hos henne, och ännu lättare att förstå det som avskräcker honom, och Fisher stjäl nästan showen från alla dessa tyngre namn som befolkar rollistan.

Dessvärre fegar man ur totalt den sista halvtimmen. Den frekvens av skratt som man skämts bort med från den suveräna första scenen och framåt avtar. Humorn är plötsligt inte alls lika klockren, och det börjar märkas att de knappa två timmar som den klockar in på är för mycket. Cameon som Will Ferrell syns i är helt överflödig och stannar upp filmen under de scener han dyker upp. Det är inte så att slutet kraschar, man är snarare i samma kategori som valfri, genomsnittlig komedi. Om man bara hade trimmat filmen med ett par minuter - och framför allt bara hade haft modet och orken att hålla ångan uppe hela vägen - så hade Wedding crashers mycket väl kunnat bli en modern komediklassiker.