Marknaden för fler polisfilmer om kriminalkommissarie Kurt Wallander är inte mättad. Trots att det numera inte handlar om några filmatiseringar av Henning Mankells romaner är karaktären märkligt populär. Wallander – Hämnden inleder en ny omgång på tretton filmer med Krister Henriksson som den själslige trashanken till kriminalkommissarie. Med en totalbudget på 200 miljoner kronor ska dessa produceras under två år. Enligt planerna är det bara den första som kommer att visas på bio, medan de övriga släpps direkt på dvd. Kanske är det därför producenterna har satsat extra mycket på filmen. Den är nämligen överraskande bra, även om vi får vår hederliga dos av svenska schabloner. Till schablonerna räknar jag upptaktens kräftkalas. Vi slipper visserligen hurtiga snapsvisor, men får istället höra Stina Ekblad dikta till Wallanders ära. Det är en likvärdig upplevelse och tar tid att smälta. Anledningen till kalaset är att Wallander har skaffat ett hus nere vid havet. Med ålderns rätt funderar han på att ta det lugnare, snickra på huset och njuta av livet. Olyckligtvis har han glömt hur mycket kriminalitet den skånska nejden rymmer. Hux flux sprängs Ystads enda transformatorstation i bitar så att staden mörkläggs. På det följer tre brutala mord, bilbomber och upplopp vid den kontroversiella konstutställningen om profeten Mohammed. Allmänhetens misstankar riktas mot militanta islamister samtidigt som kaoset tilltar. Oron för att Sverige drabbats av den internationella terrorismen gör att säkerhetspolisen och militären kliver in mitt i Wallanders arbete.

Det har säkert funnits en ambition att vässa till Wallander – Hämnden med samhällskritik på planeringsstadiet. Tyvärr faller den platt till marken i den färdiga produktionen och känns mest som några punkter man prickat av i manusarbetet. Det är för övrigt Sveriges Televisions gamle nöjeschef Hans Rosenfeldt som har skrivit manus. Han låter oss möta två fräscha ansikten i aspiranterna Isabelle och Pontus som spelas av Nina Zanjani (från Se upp för dårarna, reds. anm.) och Sverrir Gudnasson. Det är välbehövligt för att få fart på gubbröran som håller rådslag inne på polisstationen. Av någon outgrundlig anledning schabblas emellertid de här karaktärerna bort redan från start: han briljerar hela tiden med datakunskaper, medan hon plågar Wallander med jämställdhetsplaner. Trots vissa kantigheter är filmen riktigt spännande och det inledande mordet är till exempel storartat iscensatt av regissören Charlotte Brändström, som har arbetat i Frankrike i många år. Med sin internationella erfarenhet har hon lyckats blåsa liv i Wallander. Ibland kan det vara riktigt kul att se svensk polisraffel.