Det har väl inte undgått någon att ekonomi och att tjäna pengar var ett centralt tema under 80-talet, då man var kung om det stod aktiemäklare på visitkortet och Porsche på bilnyckeln. Och Wall Street, i New York, världens centrum (dvs. om man var intresserad av möjligheten att tjäna snabba pengar i stora mängder).

I Oliver Stones film Wall Street får vi följa en ung aktiemäklare, Bud Fox (spelad av Charlie Sheen), vars mål är att nå högt, ända till toppen av finansvärlden. Att lockas till både olagligheter och svek mot sina närmaste är tydligen vägen dit, om vi skall tro Stone.

Filmen tar oss med till en verklighet full av cynism och ytlighet, där finansjätten Gordon Gecko (Michael Douglas) är en den store cynikern, hajen i begreppet finanshaj. En person som inte drar sig för att "äta upp" människor för att tjäna ännu mer pengar och vinna det han kallar ett nollsummespel. Och vem passar inte bättre i rollen som Gordon Gecko än skådespelaren Michael Douglas. Han gör det bra, han ger sin rollkaraktär precis lagom med samvetslöshet för att det skall vara trovärdigt. Hans motto är: Girighet är någonting bra. I en scen påpekar han också att kärlek är ett påhitt för att människan inte skall ta livet av sig. Men, som sagt, Michael Douglas gör det bra, så pass hyggligt att han fick ta emot en Oscar 1987.

Bud Fox ser Gordon Gecko som en förebild då det gäller affärer och pengar, emedan hans biologiske far Carl symboliserar begreppen etik och moral. Han hamnar i kläm mellan dessa två fadersgestalter, och deras väldigt olika ideal, och vet inte riktigt på vilken sida han skall stå. Det är väl inte helt oförutsägbart vilken sida han slutligen väljer, men vägen dit är ganska intressant och det blir inte långtråkigt.

Bud Fox vill ju ingenting annat än att få en fot in i finanselitens salonger, och för att nå dit måste han idka såväl företagsspioneri som att så småningom svika sin egen far (som för övrigt spelas av hans riktige far, Martin Sheen). Sådana handlingar får negativa konsekvenser, men han blir förblindad av den extrema lyx som följer med. Den unge mannen vaknar en dag, han inser att priset för ett liv i lyx, förskaffat med högst tvivelaktiga metoder, kräver sitt pris. När väl hans dröm om rikedom realiserats så förändras allting till en mardröm.

Jag tycker att Oliver Stone har lyckats rätt bra med att porträttera den rovlystna miljön som säkerligen existerar i aktiemarknadens absoluta topp. Det går nog inte att tjäna en massa pengar på att vara snäll och begåvad med ett samvete. Oliver Stones egen far, Louis Stone, var en aktiemäklare på Wall Street. Fadern dog året innan filmen släpptes. Lou (som spelas av Hal Holbrook), en äldre och vis man på Buds arbetsplats, är uppkallad efter regissörens far.

Filmen är ett drama, ingen thriller som det står på en del omslag, den har nog inte som mål att vara spännande och orsak till andhämtning. Det är en berättelse om två slags människor, de med ett samvete och så de utan. Ett tema vi känner igen ifrån Oliver Stones film Plutonen, från 1986.

Wall Street är en sedelärande berättelse som stundom blir lite för uppenbar. Den lämnar inte så mycket kvar åt betraktaren att komma på själv. Men på det hela taget så är Wall Street en hyfsad film, med oklanderligt foto och goda skådespelarinsatser. I rollistan kan nämnas namn som Daryl Hannah (Splash, Roxanne), Terence Stamp (The Limey), James Spader (Stargate, Bad Influence) och Sean Young (Bladerunner, Ace Ventura) i en liten roll som Gordon Geckos hustru.

Om ni inte är ute efter en actionpackad film full av effekter så tycker jag att ni skall se Wall Street. Filmen bjuder dessutom på en smakfull nostalgitripp tillbaka till ett årtionde med uppkavlade kavajärmar, pastellfärger och kvinnor med upptuperade frisyrer. För alla som tycker om Talking Heads så bjuder filmmusiken på en del pärlor.