Walking tall med the Rock är bara en remake av originalet (Sheriffen som vägrade att dö) från 1973 till namnet. Detta var ett våldsamt stycke Americana, där publiken bokstavligen stod upp och jublade i biofåtöljerna i USA när sheriff Buford H. Pusser (en suverän Joe Don Baker) mejade ner buset. Men hur gör man en remake på en så pass...om inte mossig, så i alla fall dammig film? Jo, man struntar nästan helt i den ursprungliga historien, sätter in en brottare (Buford Pusser var också brottare i yngre år) i huvudrollen och gör lite buddy-action av det. Hur lyckades då det? Tja, Walking tall anno 2004 är inte helt misslyckad, den har faktiskt sina kvaliteter och de ligger, tro't den som vill, till största delen hos The Rock som faktiskt visar att han inte bara är ett köttberg, utan kan agera hyfsat med mer än sina biceps.

Men det hela börjar illa, där den lilla båten tuffar i hamn utanför Vancouver, och soundtracket bjuder på en remake av en annan gammal klassiker från 1970, nämligen Allman Brothers Bands Midnight Rider från allra första LP:n, Idlewild South (som ju var gamla namnet på JFK Airport i New York). Gitarristen Duane Allman dog förvisso redan året därpå i en MC-olycka, men låten lever vidare och är den av deras låtar som gjorts om flest gånger av andra. Men ska man göra en nyversion av en odödlig låt ska man tillföra nåt, inte bara planka den rätt upp och ner. Som Jimi Hendrix när han gjorde en egen killerversion av Bob Dylans All along the watchtower, och his Bobness bara flämtar till när han får höra (och se...) den på Monterey Pop 1967. Likadant är det med alla nya versioner av gamla filmer som sköjer över oss. Men sen tar sig filmen, och den spiller ingen tid då den bara varar i en dryg timme (83 minuter på video, minus eftertexterna som varar i hela tolv minuter - nytt världsrekord?). Här ödas ingen tid på karaktärstveckling, utan man förväntas mer eller mindre känna till originalhistorien.

Chris (The Rock) återvänder efter fem års militärtjänstgöring, och direkt utmanas han på match i football. Vi vet direkt vilka som är skurkar, och det känns rätt gött när han senare i filmen trashar ett casino som hämnd för att de snittat honom lite första kvällen han var där. Den lustfyllda destrueringen av en monster-pickup lite senare spär ytterligare på känslan av eufori. Här är de dåliga pojkarna riktigt dåliga, och de goda riktigt goda. Nånstans mellan varven skymtar en skön dam till (mest vackra Ashley Scott, som ses i dykardramat Into the blue nästa år), men herregud, detta är en actionfilm så de är med mest som dekoration och utfyllnad. Skottväxlingen då ett hus mördas påminner om en liknande scen i Clint Eastwoods Hetsjakten, och sämre förebilder kan man ju ha. Filmen är hyfsat smårolig, lite smådum och anständigt underhållande. The Rock rockar i Walking tall, och fan vore det annars när han haft följande medhjälpare vid inspelningen; 2 assistenter, 3 säkerhetsanställda, 1 body double, 1 stand-in, 1 acting coach och - 1 hår stylist...hå-hå-hå. Karl'n är ju slät som en barnrumpa upptill...