Året är 1968, platsen Folsom-fängelset i Kalifornien. Walk the line inleds med en dystert grå vy över fängelsebyggnadens yttre. Något som låter som ett taktfast åskmuller ruskar plötsligt om tystnaden. Ljudet växer sig starkare allteftersom kameran lockas med genom ödelagda celler och korridorer. Hundratals stampande fängelsekängor är det första vi ser. Är det upplopp? Nej, de håller takten till det stadiga beat som en nervig rytmsektion piskar fram. Bakom scenen står en svartklädd man och smeker ett sågblad. Det är Johnny Cash, och det är en smått kongenial öppning till en film om en man vars röst var så basdjup att den tycktes komma direkt ur helvetets inre och vars sound var "steady as a train, sharp as a razor." Beskrivningen är June Carters (Reese Witherspoon), en kvinna som inte bara delar den svartklädde legendens initialer utan även på alla sätt och vis var en form- och innehållsgivande närvaro i hans liv, så till den grad att när hon dog 2003 följde Cash efter bara fyra månader därpå.

Om vi lämnar myten om den självförbrännande rockstjärnan åt sidan så är ändå mycket i denna berättelse välbekant stoff från fjolårets Ray. Vi har det slitsamma turnerandet och medföljande groupies, knarkandet, den räddande kärleken; ja, till och med en broder som förolyckas under barndomen och lämnar en livslång sorg efter sig. En avgörande skillnad är emellertid att där den svarte och blinde Ray Charles liv var en kamp för självständighet och egenstyre så handlar Cashs öde om tillfälligheternas inverkan och vikten av andras inflytande. I jämförelse med de flesta andra biopics om musiker är den kreativa processen befriande nedtonad. Inte ett "heureka-moment" så långt ögat når. Som vore han en undermedveten Fred Astaire i Den stora premiären finner Cash istället en smygande inspiration i ljudet av skoputsarnas rytmiska borstande, och efter en åthutning av June Carter hittar han ämnet till den välkända låt (I walk the line) som filmen också tar sin titel ifrån. Cash är med andra ord en produkt av omständigheterna, och när June säger att "han bär svart för att han inte har något annat, och spelar som han gör för att han inte kan annat", sammanfattar hon något av filmens naturalistiska och opretentiösa syn på konstnärlighet som något som emanerar från yttre faktorer mer än inre kallelse. Trots avvikelser från vulgo-romantiseringen av Artisten så är upplägget ändå väl schematiskt för att det ska lyckas erbjuda något nytt. Dramat blir mest färdsträckor mellan musiknumren, för det är då det verkligen engagerar, men det gör det å andra sidan ordentligt.

Om upphovet bakom musiken är nedtonad så är uppträdena allt annat, och det är detta som filmens verkliga behållning består i. Det här är en film som kanske inte först och främst har så mycket egen formmässig stil, men det den tappar på detta tar den igen genom att så precist och kärleksfullt ägna sig åt Cashs stil; hans kläder, hans röst, hans scenrörelser. Joaquin Phoenix är ett under av coolhet, och det är först och främst han, inte manus, som gör Cash närvarande och begriplig. Både Reese Witherspoon och Joaquin Phoenix sjunger med egna röster, men blott Phoenix talröst är en ren njutning att lyssna på. Det är nästan som om Cash själv talar genom honom och detta med en röst som får det att låta som om varje mening vore oavslutad och istället liksom slukas upp av evigheten, som om varje uttryck rundades av med ett enigmatiskt "fade to black" istället för en punkt. Bara detta är skäl nog att gå att se - och höra - Walk the line.