Musikbiografier på film tenderar oftast att vara stöpta i samma form. I alla fall har det varit fallet sedan tidigt 80 - tal. Man går oftast efter en mall där en hård uppväxt följs av oväntad tidig framgång vilket i sin tur leder till drogberoende och förnedring. Om artisten i fråga sedan inte dör sker oftast en triumfartad återkomst följd av ett värdigt åldrande. Detta kulminerad med Ray som nog måste anses som den logiska slutpunkten för denna typ av film. Då sedan Walk the line släpptes året efter blev resultatet bara ett antiklimax av något man sett förut. Walk hard: The Dewey Cox story kan dock vara den ultimata dödstöten för den traditionella musikbiografin. Den här roliga parodin av männen bakom några av de senaste årens mest framgångsrika komedier sticker effektivt hål på alla de traditionella konventioner som dominerar genren.

Den största förtjänsten med Walk hard är att den inte på något sätt känns billig eller hafsigt gjord. Någon lättköpt parodi av Nakna pistolen typ är det här inte. Filmens utformning och scenografi är som vilken seriös musikbiografi som helst vilket bara förstärker alla roliga poänger. Den fiktiva historien om rockstjärnan Dewey Cox, en sydstatsgrabb som snabbt slår igenom för att sedan gå vilse i rockvärldens alla frestelser på 60 - talet lyckas driva med det mest av uppblåst rockhistoria. Den största kängan ges kanske åt Walk the line. Men även Beatles, Bob Dylan och Elvis Presley hamnar tillexempel i skottgluggen. Det absolut roligaste ögonblicket i filmen är dock då Dewey Cox går igenom sin galna Brian Wilson - fas och isolerar sig i skivstudion. Sällan har alla musikgeniers hybris över att skapa sitt stora mästerverk framståt som mer patetiskt.

Naturligtvis är John C. Reilly i huvudrollen en stor tillgång för filmen. Han är en skådis med en genuin komisk tajming vilket kommer till sin rätt här. Han gör Dewey Cox till något mer än en Johnny Cash - kopia utan ger honom en slags trasig ömhet. Då Dewey Cox i mitten på 70-talet tvingas till en halvförnedrande comeback blir det till och med lite vemodigt mitt i alla klockrena punchlines om amerikanska TV-shower. Just dessa små anstråk av seriositet gör att Walk hard blir en komedi som får en gång skull håller hela vägen. Den saktar aldrig av utan är konstant rolig om man har självdistans nog att se några av sina hjältar parodieras. Ett extra plus är att de flesta av låtarna i filmen är riktigt bra. Titelspåret låter tillexempel som en bortglömd Johnny Cashklassiker från sent 50 - tal.