Richard Linklaters filmer har alltid till minst 90% utgjorts av prat, och de är allt annat än visuellt spännande. I fråga om det senare är Waking Life dock undantaget som bekräftar regeln. Här har man först filmat som vanligt men sedan målat ovanpå detta, varigenom en slags hybrid mellan spelfilm och animation skapats. Och det ser faktiskt riktigt snyggt ut. Samtidigt som det förvisso, åtminstone i början, är svårt att säga vad tekniken egentligen tillför filmen.

Handlingen kretsar kring en ung kille vilken möter olika intellektuella som pratar om existentialism, språkets ursprung, evolutionens nästa steg och liknande djupsinnigheter. Till vilket kommer scener med vanliga människor som för sig själva eller med varandra talar om liknande saker, om än lite mer jordnära.

Ibland är det tankeprovocerande, men det är generellt sett för mycket i för små portioner för att man verkligen ska kunna ta till sig det som sägs. Dessutom är den språkliga nivån ofta för hög för gemene man genom förekomsten av ord som ”ontologi” och ”demiurg”. I början var jag därför ganska skeptisk till filmen och tyckte den mer än något annat var jobbigt pretentiös. Vad som fick mig att börja tycka om den var att jag insåg att det som skildras är en dröm, liksom att drömmen är själva dess tema. I det perspektivet blir filmen mer begriplig och tekniken med att måla på spelfilm känns plötsligt helt rätt.

Men vad har Waking Life egentligen för målgrupp? Det är inte helt lätt att svara på då den vägrar inordna sig i någon genremall, men har du en universitetsexamen i filosofi eller något liknande ämne och dessutom är fascinerad av surrealistiska stämningar är chansen god att du uppskattar den.

I övrigt kan noteras…

…att medan Linklater bara hade tre skådespelare i Tape är det här kanske femtio personer som har repliker; många av dem hela monologer.

…att Ethan Hawke och Julie Delpy som trots de passionerade känslorna aldrig hamnade i säng med varandra i Bara en natt i alla fall här får vakna upp sida vid sida.