Som liten flicka följer Maria 1 (Brigitte Bardot) med sin irländska pappa och spränger engelsmän i luften. Under de inledande scenerna hinner hon med attentat i både Irland, London, Gibraltar och som lite äldre, även i Centralamerika, där hon slutligen spränger även farsan i luften. Hon flyr med tåg och hamnar i en omkringresande vaudevillegrupp där hon lär känna Maria nummer 2, spelad av Jeanne Moreau. Tillsammans skapar de två damerna av misstag stripteasen, vilket plötsligt gör den förut så haltande föreställningen oerhört populär. Bägge kvinnorna upptäcker kärleken på tämligen olika sätt, där Bardots variant definitivt är den roligaste och minst politiskt korrekta. Bardots Maria hjälper dessutom till att uppfinna geväret man kan skjuta runt hörn med. Året då historien utspelas är 1910 och de två kvinnornas vänskap växer. Maria 2 förälskar sig i revolutionären Flores (George Hamilton) som avlider av sina skottskador efter en strid, och hon lovar honom att slutföra den pågående revolutionen för rättvisa. Maria 1 som är van vid att spränga bomber och avlossa skjutvapen hjälper henne, liksom vaudevillegruppens samtliga artister, och det blir mycket pang-pang och explosioner under de nästan två timmar som Viva Maria pågår.

Louis Malles har regisserat filmen och tillsammans med Jean-Claude Carriére även skrivit historien, och resultatet är en humoristisk och kul, fartfylld komedi som driver med såväl revolutionen som den katolska kyrkan, vilket gjorde att den totalförbjöds i både Spanien och Mexiko. Bardot lyser klarast av de två franska superstjärnorna, men bägge två är utmärkta i sina roller, och bild liksom ljud till DVD-utgåvan är av oväntat hög klass med tanke på att filmen är från 60-talets mitt. Humorn i Viva Maria är många gånger överraskande rolig, trots åren som har passerat, och filmen ger fortfarande upphov till många skratt. Viva Maria är en lättsam och nästan glättig komedi, samtidigt som den har ett budskap om frihet och uppror, men den gräver aldrig ner sig i ämnet och blir tårögt sentimental eller alltför allvarlig, utan håller istället komediådran ren och sprudlande. Vid något tillfälle kan jag känna att det blir lite för mycket skjutande som inte leder någonstans och storskurken Rodriguez (Carlos López Moctezuma) tycks aldrig vilja dö. Men precis när man tror att påhittigheten har börjat sina dyker något nytt oväntat inslag upp och man hänger kvar för att se vad som ska hända härnäst. Det var skickligt gjort av Malles att ro hem Viva Maria, vilket han ska ha all ära för. Den film han skapade 1965 är nämligen en komedi som håller än idag och som fortfarande känns lika befriande skön att se som förra gången jag såg den.