Familjefadern, en avdankad tv-producent, har haft en svår dag. I ett försök att göra en dokumentär om ungdomsvåld blev han våldtagen med en mikrofon, han har sex med sin nu prostituerade dotter och lyckas bli skyldig henne 100.000 yen. Han blir överfallen med en sten av en okänd främling, Q, som mer eller mindre tvingar honom att låta Q bo hos honom. Vid hemkomsten ser han som vanligt sin yngre son misshandla sin stackars mor med en mattpiska som i sin tur är heroinmissbrukare och prostituerad. Familjefaderns son blir frekvent misshandlad av sina skolkamrater, han utsätts för en riktigt grov misshandel som blir värre och värre för varje dag som går. Då får Familjefadern en snilleblixt, han ska dokumentera misshandeln på film, en film som han planerar att sälja till den kvinnliga producenten som han i hemlighet är förälskad i. Han och Q börjar alltså filma och plötsligt har de ett antal lik och fruktansvärda gärningar på halsen. Gärningar som sträcker sig från vanlig otrohet till nekrofili.

”Have you ever done it with your father?”
Så börjar den här filmen. En vit text på japanska som frågar just det. Har du någonsin haft sex med din far? Sedan följer en lång, utdragen och mycket realistisk incestscen mellan familjefadern och hans prostituerade dotter. Den beskriver helt enkelt ett förbjudet samlag. Scenen är så verklig att det är svårt att tro att den skulle vara fejkad. Jag ser mig omkring i biosalongen folk börjar omedvetet skruva på sig, incest är ju som bekant ett mycket känsligt ämne och många tycker väl att gränsen är nådd om det porträtteras så verkligt på film. Scenen lider mot sitt slut och några brister ut i skratt, inklusive jag själv. Mitt i det perverterade finns plötsligt en varm men kolsvart humor som man verkligen kan ha roligt åt. Samma sak fortsätter hela filmen igenom, med den enda skillnaden att regissören Miike tar ett steg längre för varje scen. Hela tiden förväntade jag mig att i alla fall några människor skulle gå ut, äcklet blir ju bara äckligare men i stället sitter alla i salongen kvar och nästan alla gapflabbar, jag också.

Det känns som en befrielse att äntligen få rågarva åt någonting hemskt som man egentligen inte ska skratta åt. Detta är precis vad jag tror att Miike vill få tittarna att göra, att lämna ”Oj, får man verkligen skratta åt sånt?”-stadiet och släppa taget. Men det vore ett misstag att ens nämna Visitor Q i samma andetag som äckelfilmer som t. ex. Braindead, den här filmen förvandlar samhällsproblem som misshandel, incest och prostitution till någonting underhållande. Ett koncept som man aldrig skulle få se i väst då vi är så oerhört pryda här för det mesta, speciellt i staterna och Storbritannien.

Filmen håller ett bra tempo utan för maxade saker ungefär till mitten, då tar andra hälften över och den speedar upp till toppen på en gång och mot slutet blir det bara för mycket och man tappar det ångande intresset som man hyste i början av filmen. Trots att det fortfarande är mycket roligt. Det gör att Visitor Q omedelbart tappar höjd och landar säkert på en tvåa från min sida. Folk som uppskattar mer traditionell komedi bör inte se den här filmen, det är kanske underförstått förresten, men ni andra mer exprimentella filmälskare bör prova den här rullen.