En lodis blir misshandlad ute på stan. Inte långt därefter gör skittuffa snuten Azumi hembesök hos den misstänkte gärningsmannen, en tonåring som bor hemma hos föräldrarna. Azumi vet tydligen redan var han bor, i husets andra våning. Han tränger sig in i huset och in i pojkrummet, där en vettskrämd grabb uppmanas anmäla sig på stationen nästkommande dag. Lite "övertalning" bidrar till att så också sker.

Azumi hittar en kille i sin mentalt sjuka systers, Akaris, säng, och trakasserar denne hela vägen ut till bussen. Knuffar, slag och hot är vad denne man får finna sig i. Sonen till en kollega och god vän blir nedslagen på polisstationen då denne sticker upp mot far sin. Lite senare, när Azumi får reda på att vännen, Iwaki, är misstänkt för att vara involverad i narkotikahandel, och denne därefter tar sitt liv för att slippa skammen, är det dags att ta itu med de hårda handskarna. Azumi konfronterar den maffiaboss som betraktas som den ansvarige för att ha mutat Iwaki, och uttalar en del hot. Azumi tar strid med den lejde mördare maffian använder sig av, och misshandlar denne grovt på polisstationens toalett, samt sticker upp en pistol i flabben på honom. Ett skott brinner av – vid sidan av personen i fråga.

Att det var en olyckshändelse att skottet gick av spelar nu ingen roll, Azumi har satt sin sista potatis - eller planterat sin sista risplanta - och tvingas nu säga upp sig. Vi anar föga vad som nu försiggår i Azumis huvud, för denne man har hela filmen gått omkring som i ett vakuum, med konstant samma ansiktsuttryck, inte alls olikt Buster Keaton för övrigt. Ofrivilligt ledig går han på konstmuseum och förströr sig på andra vis än man kanske väntat. Nog trodde man det skulle komma en hämndaktion från honom. I stället är det nu den lejde mördaren som söker upp Azumi, och försöker skjuta ihjäl honom på öppen gata. Bara en snabb reflexrörelse räddar livet på Azumi, men ett skott brinner av och ändar livet för en stackars tjej som stod intill och väntade på bussen med en kompis. Azumis reaktion blir den vanliga – ingen. Jo, han flyr i stället för att ta itu med den nedslagne mördaren eller försöka hjälpa tjejen.

Det kommer dock till en slutstrid, där dessa bägge möts i ett garage. Akari, systern, har tagits tillfånga av några gröna gangstrar som hållit henne inspärrad en tid, drogat henne och våldtagit henne ideligen. I slutscenen – varning för spoiler – ger Azumi henne en enkel biljett till helvetet, samma resa han sedan gör själv. Och därmed diskvalificerar Takeshi Kitano, filmens regissör och huvudaktör i rollen som Azumi, filmen helt från att få någon form av erkännande eller hedersbetygelse. Den redan fadda smaken man fått av hans likgiltiga framtoning och våldsamma framfart, där man inte kunde se skillnad på polis eller skurk, lämnar nu en rejäl bismak av en gammaldags, fascistoid attityd och brist på all form av respekt för sina medmänniskor. Alla behandlas lika – det vill säga de får sig en omgång – ungdomar, mafiosos eller hans stackars syster, det kvittar lika. En skrämmande inställning, och jag har svårt att förstå alla dem som hyllat denna våldsförhärligande smörja. Om han åtminstone använt humor och ironiserat över det som sker framför våra ögon, men det finns ingenting som tyder på att denna historia var ironiskt menad, trots att Kitano, innan han blev Japans antihjälte #1, var en etablerad komiker i TV och på film. Några småtorra skämt är allt, och det räcker inte.