Inför premiären av Vikarien under Filmfestivalen i Göteborg i år sa de båda regissörerna Åsa Blanck och Johan Palmgren följande om sin film: "När vår vän Max i ett pressat läge funderade på att konsultera sin gamle magister Folke om hjälp på skolan, insåg vi möjligheten att göra en film. Vi hade ingen aning om hur det skulle gå och med tidens gång hade våra frågeställningar helt kastats om…". Tyvärr hade jag inte möjligheten att se filmen under festivalen, även fast jag väldigt gärna ville. Dock fick jag nu en ny chans när den skulle gå upp på bio, och den chansen tog jag direkt. Max Wejstorp är vikarie Hallonbergskolan i en förort utanför Stockholm. Hans stress och oförmåga att kommunicera med sina elever tar till slut knäcken på honom. Hans räddning blir den idag 73-årige lärarförebilden Folke Silvén från Lund. Folke var Max lärare i hans unga år, och hade en sällsynt förmåga att få eleverna tysta och intresserade under sina lektioner. Fungerar Folkes ålderstigna lärarknep än idag? När Folke anländer till Hallonbergskolan för att hjälpa Max med hans situation uppstår en del oväntade saker.

Åsa Blanck och Johan Palmgren har gjort en originell liten film. Det vankas mycket känslor och mycket dramatik under de 90 minuter som snabbt flyger förbi. Filmen kretsar inte bara kring en central problematik, utan skrapar ytligt på flera samhällsproblem men gör det på ett troget och respektabelt sätt. Det känns aldrig påklistrat eller falskt på något sätt. Det handlar om att finna glädjen i sitt arbete, att som vuxen kommunicera med ungdomar, att som gammal inbiten svensk göra sig förstådd bland invandrarbarn - men framför allt om vikarieproblematiken i dagens skolor. Max sliter som ett djur och får inte mycket fritid på grund av skolans nedskärningar och alla sjuka lärare. I en fin scen får vi förklarat för oss hans situation. Han går runt i lärarrummet (som för övrigt är tomt) och berättar för Folke varför alla lärarnas arbetsplatser är tomma. Man går ut från salongen med blandade känslor, och med en stor klump i magen. Klumpen är bestående av stor aggression mot vårt samhälles Skola-Vård-Omsorg-program som i den här filmen inte verkar ta något ansvar för de utsatta vikarierna som får ta till egna medel för att klara sin situation. Vikarien ger oss en väldigt fin inblick i hur det är att vara en oförstådd lärare (för filmen riktar sig till just lärarna) bland ungdomar som mer än gärna arbetar MOT läraren istället för MED. Kontentan av det hela, och Max lärdom, blir till slut att man ska intressera sig mer för barnen, lära känna sina elever bättre och skapa en mer human känsla i klassrummet. I den här filmen får vi också några otroligt fina exempel på hur enkelt det kan vara för en människa i pensionsåldern att göra sig förstådd och populär bland ungdomar med invandrarbakgrund - något som de flesta äldre svenskar verkar vara totalt ointresserade av. Har du de små enkla, fast oftast briljanta, retoriska knepen kan man komma långt, dock är detta inte en självklarhet för att även Folke ska undvika dispyter med ungdomarna. I en kul scen förklarar en ung tjej för Folke med en blixtsnabb kommentar att "...du är petnoga, vi är invandrarbarn!".

Hela historien mynnar ut mot en tvättäkta vänskapshistoria mellan lärare och elever, och Vikarien är stundtals otroligt vacker, rolig och älskvärd. Jag rekommenderar denna värmande historia för alla som vill lära sig något, känna äkta vänskap och få viljan att förändra situationen för dagens vikarier.