Fransmannen Pitof har gjort sig ett namn som scenograf genom filmer som De förlorade barnens stad och Alien: Resurrection, och nu har han även regidebuterat. Detta med en detektivhistoria i historisk miljö, och med vissa övernaturliga inslag.

Platsen är Paris år 1830 och revolutionen ligger i luften i den franska huvudstaden, på vars gator det redan byggs barrikader. Men den annalkande revolutionen är bara en del av bakgrunden för historien om mordet på privatdetektiven Vidocq (Gérard Depardieu), en man vilken tidigare varit såväl straffånge som polismästare. I källaren till ett stort glasblåseri dödas han av en man som skyddar sitt ansikte bakom en spegelblank metallmask. Den unge journalisten Etienne, Vidocqs levnadstecknare, beslutar sig härpå för att lösa mordet, för att få ett bra slut på sin bok och för att hämnas en man han verkligen beundrade. Med hjälp av detektivens råbarkade partner Nimier och en vacker prostituerad börjar han återskapa dennes sista tid i livet. En tid tydligen helt upptagen av ett fall där tre män, en vapentillverkare, en kemist och en läkare, alla dödats av blixten.

Visuellt är detta en oerhört tilltalande film, inte minst i fråga om miljöerna. De är detaljerade och på många sätt mycket tidstrogna, men samtidigt präglade av en antagligen avsiktlig känsla av något konstgjort. Vilket rent estetiskt faktiskt fungerar alldeles utmärkt. (Fast å andra sidan utökar det förstås distansen mellan filmens värld och åskådarens, vilket gör filmen mindre skrämmande än vad den hade potential att vara.) Färgskalan domineras starkt av brunt, grönt och rött, precis som jag vill minnas var fallet i De förlorade barnens stad.

Ett par riktigt snygga slagsmålsscener med en ganska så fet Depardieu som den ene opponenten förtjänar ett särskilt omnämnande. De visar, för den som inte redan insett det, att fransmännen minsann kan det här med action de också. Åtminstone den ena scenen håller god Hong Kong-klass.

Själva handlingen har framhållits som Vidocq:s svagaste länk, men även om jag är beredd att hålla med om den saken tycker jag inte den är direkt dålig. Att de tre män vars död Vidocq utredde när han själv dödades visar sig ha varit direkt perverst fixerade vid sina egna utseenden, på ett sätt som även i sammanhanget framstår som väl orealistiskt, det är den enda större brist jag kan lägga märke till. På det hela taget tycker jag det är ganska spännande när historien om Vidoqcs sista fall bit för bit rullas upp.

Vidocq är följaktligen ännu ett exempel på att fransmännen just nu gör minst lika bra underhållningsfilm som några andra, att fransk film inte enbart är en fråga om pratiga relationsdramer. Tillsammans med t.ex. Luc Bessons action-filmer, Vargarnas pakt och inte minst Dobermann kan den ses som en del av en mycket lovande trend. Jag hoppas innerligt att det kommer mer framöver.