Efter nästan trettio år har Gun (Claire Wikholm) och Gösta Backlund (Rolf Skoglund) Tur med vädret - igen när de, som pensionärer, ger sig ut på de svenska vägarna. Den här gången byter Gösta in familjens bil och gamla husvagn mot en husbil. Han låter montera en parabol på taket som han köper av turkiska grannen Hamid (Dennis Önder), och Guns önskemål om att flyga kan flyga och fara. Färden ska ta familjen till Norrland där sonens bröllop ska besökas. Dessutom har Gösta lovat att sprida en gammal död väns aska i en sjö i Lappland där kompisen brukade fiska röding på semestrarna. Men det är en lång och händelserik tripp som ska genomföras innan han når så långt. Innan avresa besöks doktorn (underbart rolig scen med Sissela Kyle som läkare) på grund av Göstas hemorrojder. Sedan får dottern (Magdalena in de Betou) och hennes man (Jacob Eriksson) - ett par som super, är otrogna, bråkar och kastar ut saker i trädgården - besök. Barnbarnet Magda (Mikaela Knapp) och hennes tama råtta följer med i husbilen och Magda lyckas tjata till sig ett besök på Kolmården. Inte för att se djuren förstås, utan för att överraska sin konstiga kille (Robin Stegmar) som jobbar som Bamse. Snart är grabben av med det jobbet, en giraff har spytt ner bilen och resan kan fortsätta, nu även med pojkvännen där bak.

Vi hade i alla fall tur med vädret – igen är en lättsinnig roadmovie och må bra-rulle, som har sina poänger här och var. Det spöklika paret på campingen vid namn Hans och Greta ger ett intryck av att vara tämligen morbida, Magdas pojkväns hyllningar av Gösta och plötsliga gråtattack får i alla fall mig att garva, likaså Jacob Erikssons rollfigurs fyllesnack om bibliotek. Scenen där hunden försvinner tillhör höjdpunkterna, och även om skämtet är både plumpt och gammalt, så kan jag inte låta bli att garva åt "avsugningsscenen" i framsätet, och den extremt dryge Hambörjes (Johan Glans) kommentarer. Både då, och vid beställningen av mat och kaffe vid hamburgerbarens drive in-beställning, samt då Hambörje driver med Gösta medan stackars Gun sitter i baksätet och tar illa upp, är riktigt kul. Så visst har den här filmen sina lyckade stunder, helt klart. Men emellanåt blir det lite för långt mellan lustigheterna och en del sekvenser känns ofullständiga, som om de kastats in utan att någon vet vart de ska leda, och således återupptas de inte heller, vilket är lite synd. Skådisarna gör generellt sitt jobb bra, även om det egentligen bara är Rolf Skoglund som emellanåt blixtrar till på allvar med sitt minspel, men en del repliker är riktigt pinsamt dåliga och nog kunde det ha gjorts mer av den här filmen än vad som skett.

Ibland får jag känslan av att Kjell-Åke Andersson (regi) och Santiago Gil som skrivit manus tillsammans, fegat lite med skämten. Som om de ställt sig frågan hur snäll, respektive rå, humorn bör vara för att inte skrämma iväg barnfamiljerna från bion och DVD-butiken. Personligen tycker jag att de kunde ha gått lite längre än vad de gör emellanåt, men framförallt kunde de ha skippat en del misslyckade sekvenser som den då Gösta måste gå till macken och sno bensin efter att ha fått soppatorsk på husbilen, eller då Göstas polare skjuter iväg suddgummin eller vad det nu är, på sina trista arbetskollegor. Den typen av uttjänta lustigheter gör varken till eller ifrån och hade gärna fått bytas ut mot något som är roligt på riktigt. I vilket fall som helst är Vi hade i alla fall tur med vädret – igen en rätt hygglig uppföljare till den knappt en timme långa originalfilmen från 1980. Den här rullen lär aldrig få samma status eller livslängd, men nog är den värd sin sittning i familjesoffan. Att man sedan ler oftare än man skrattar och att filmen aldrig leder till hysteriska skrattsalvor må så vara, men jag tycker att det är en småtrevlig och underhållande komedi och sådana bör inte föraktas. Jag stod i valet och kvalet mellan att ge denna film en stark tvåa eller en svag trea, och bestämde mig för att hellre fria än fälla. Ett beslut jag inte tror jag kan leva med även framöver.