Hur tar man sig an en film som Venus med Peter O´ Toole? Ska man nöja sig med att se filmen som en enda magnifik uppvisning av en stor aktör eller bör man koncentrera sig mer på själva berättelsen? För mig är det självklart att man ska man koncentrera sig på själva berättelsen även om karaktären Maurice Russel hämtar mycket från Peter O´ Tooles eget liv som beryktad kvinnokarl och festprisse. Filmbolaget påminner oss gärna om att regissören Roger Michell en gång i tiden gjorde den romantiska komedin Notting Hill. Det var under Julia Roberts glansdagar och med en hollywoodstjärna av hennes kaliber blir det gärna något glatt och okomplicerat. Sedan dess har Roger Michell gjort lite annorlunda filmer och Venus fortsätter på den vägen. Det är en film om dagens Storbritannien där traditionen från Good Old England kolliderar med MTV-generationens förväntningar på ett lyckligt liv. Filmen ställer ålderdom mot ungdom och kör ner en påle passion i det mötet. Det är en varmhjärtad film som har sina komiska stunder, men som helhet är Venus mer drama än komedi.

Maurice och Ian (Leslie Phillips) är två teaterrävar som känt varandra i femtio år. Nu på ålderns höst sitter de ofta på kvarterskrogen och filosoferar över bortgångna vänner och sina egna öden. De har blivit allt skröpligare och särskilt Ian är orolig för hur han ska klara av sina hemsysslor. Han går därför med på att låta sin systerdotters dotter Jessie (Jodie Withtaker) flytta in i lägenheten med den fromma förhoppningen att hon ska ta hand om honom. Han har till och med köpt en liten ringklocka så att han kan kalla på henne om han behöver hjälp. Jessie, en landsortstjej på knappt tjugo, visar sig vara allt annat än någon Florence Nightingale. Hon saknar totalt känsla för städning och matlagning, och vill helst hänga någonstans med en bärs i handen. Hon är rena mardrömmen för Ian som i ren desperation frågar Maurice om hjälp. Denne ser något annat i den uppkäftiga flickan och hjälper gärna till. Den unga flickan ger honom livsglädjen tillbaka och den femtio år äldre mannen blir djupt förälskad. Han börjar kalla henne för Venus efter att de tillsammans varit på museum och kollat in en tavla med kärleksgudinnan.

Förutom att vara en historia om en gammal mans förälskelse i en ung tjej så är Venus också en lätt Pygmalionhistoria. Maurice tar med Jessie på en tur in i Englands kulturvärld. Det går inte alltid så bra och filmen har en del ljuvliga scener som när han citerar Shakespeare och hon kontrar med att citera Kylie Minogue, som han inte alls är bekant med. Värre är det när filmen ska skildra Maurice kärlekstörst. Det blir tyvärr ofta något gubbsjukt över det hela. Här ligger min största invändning mot filmen och jag tycker att Roger Michell och manusförfattaren Hanif Kureishi borde ha kunnat hantera ämnet bättre. Inte minst med tanke på att paret för fyra år sedan gjorde filmen The Mother som har ett liknande tema, men då var det en äldre kvinna som blev förälskad i en betydligt yngre man. Den filmen är mycket bättre och har en vassare skildring av hur det moderna England bemöter sina äldre. Även om Venus är en bagatell i jämförelse med The Mother, så är den sevärd. Venus känns också som en lång hyllning till det gamla skådespelargardet i England och det är roligt att se gamla favoriten Vanessa Redgrave i rollen som Maurices exfru. Det är en roll som jag gärna sett varit större. Hennes få scener ihop med Peter O´ Toole är underbart vemodiga och att se henne frossa på en kaka som han tagit med sig från teatern är en fröjd. Den lilla detaljen säger mer om det armod hon lever i än den smartaste replik. Peter O´ Toole Oscarsnominerades för sin roll, men för åttonde gången missade han priset. Jag har dock en känsla av att han kommer tillbaka.