1997 regisserade Gus Van Sant filmen ”Good Will Hunting” som blev en stor framgång och bland annat fick en Oscar för bästa manus (skrivet av de två huvudrollsinnehavarna Matt Damon & Ben Affleck). Året efter tog han sig an den fullständigt vansinniga uppgiften att regissera en remake av Hitchkocks klassiker ”Psycho”. Som upplagt för att misslyckas, vilket han också gjorde. För att återfå lite förtroende inom filmindustrin så valde han att återanvända det så väl fungerande temat från ”Good Will Hunting”.

Återigen handlar det om en naturligt begåvad kille vars potential hålls tillbaka på grund av klasstillhörighet. Och även i denna film så är det en äldre manlig mentor som leder huvudpersonen mot ljuset och en framgångsrik framtid.

Jamal Wallace (Rob Brown) är 16 år och bosatt i Bronx. På sin fritid tycker han om att spela basket med sina vänner. I skolan så ser han till att inte göra alltför bra ifrån sig, trots att allt är en barnlek för honom. Han vill nämligen inte utmärka sig, utan passa in och bli accepterad. Något han blir genom att vara duktig på att spela basket. Men han bär ständigt omkring på en ryggsäck full med böcker som han läser och anteckningsblock där han skriver egna dikter och berättelser.

En kväll gör han, på grund av grupptryck, inbrott i en enstörings lägenhet. Enstöringen visar sig vara den legendariska författaren William Forrester (Sean Connery). Jamal skräms iväg av denne och i farten glömmer han kvar sin ryggsäck. Nästkommande dag så kastar Forrester ut ryggsäcken genom fönstret mitt framför fötterna Jamal. När han tar sig en titt i sin ryggsäck så ser han att Forrester skrivit beröm och kritik i hans anteckningsblock. Detta blir inledningen till en vänskap mellan de två.

Likheterna med ”Good Will Hunting” är alltså, som jag tidigare nämnt, slående. Men Vem är Forrester? är inte lika bra. Det finns ett par anledningar till detta. Först och främst så tänkte jag dock lyfta fram det positiva med filmen. När Sean Connery får häva ur sig sarkastiska kommentarer och förmedla sin kunskap till Jamal (Rob Brown klarar faktiskt av att spela mot Connery utan att bli utklassad) känns filmen som allra bäst. Man får nästan samma känsla av mästerligt skådespel som Al Pacinos underbara roll i ”En kvinnas doft” genererade. Det är dessutom en oerhörd värme i historien som gör att man blir glad av filmen. Som när Sean Connery pumpar däcken på sin cykel och beger sig ut för att cykla för första gången på flera årtionden. Man blir alldeles varm inombords. Det är då filmen är som bäst.

Det jag håller emot filmen är alla ointressanta bihistorier som inte alls känns angelägna. Filmens mest misslyckade (visserligen nödvändig med tanke på slutet, men slutet är heller inte särskilt bra) handlar om en elak lärare som gör allt för att stoppa Jamal på grund av att han är avundsjuk på dennes språkliga förmåga. Trovärdigheten sviktar då han är alldeles för elak. Dessutom känns filmen inte särskilt fräsch, inte på samma sätt som ”Good Will Hunting” gjorde. Den riktigt dramatiska intensitet saknas. I andra halvan av filmen kan man ganska enkelt sitta och pricka av ungefär vad som kommer att hända. Slutscenerna är som pricken över i:et extra sliskiga. Men trots allt, se filmen! Den har sina förtjänster.