Förre Vujer-medarbetaren Csaba Bene Perlenberg har, i maskopi med de bägge huvudrollsinnehavarna Anders Granström (Nils) och Lars-Erik Berenett (Bror), skapat en 59 minuter kort långfilm/lång kortfilm (stryk det som ej önskas) om två barndomsvänner som ses för första gången på 52 år. Väsenpumpen utspelas i realtid och är, delvis via improvisation, gjord i en enda tagning, vilket är ett konststycke i sig. De grånade herrarna har bestämt träff för en skogspromenad, och Csaba bjuder in oss som diskreta ledsagare. Efter en stunds kallprat kommer de fram till den springande punkten och huvudorsaken till att de ses igen efter så lång tid - och att de inte setts förr. De har ett gemensamt minne från barnsdomen, en händelse som präglat dem bägge sedan dess - och gör så fortfarande. Den har påverkat viktiga val i deras liv, medvetet eller inte, och för åtminstone Nils har detta fått förödande konsekvenser.

Blott 23-årige landskronagrabben Csaba har med Väsenpumpen, tillsammans med de bägge veteranerna (hämtade från Malmö Stadsteater) skapat ett stycke gåtfull kammarteater, där kammaren förflyttats ut i den stämningsfulla vårskogen i Järavallens strövområde, nära Barsebäck i Kävlinge kommun (mellan Malmö och Landskrona). Den oerhört väldisponerade och välspelade timmen fascinerar från början till slut (ett antal festivalpriser skvallrar om att flertycker som jag), och lovar gott inför den ljusnande framtid som är Csaba Bene Perlenbergs*. En uppstramning i regin och ett därtill mera slaviskt följande av manus hade dock varit önskvärt. Ett och annat försök till ad-libbing spårar ur lite, och jag tycker mig se Anders Granström "rädda" den mer namnkunnige Lars-Erik Berenett vid mer än ett tillfälle. men kanske jag har fel, eller vad säger du, Csaba...?!?

*) Fotnot. Så sent som förra helgen fick Csabas nya kortfilm, 87, pris för bästa manus vid Filmdagarna i Malmö. Jag förstår varför, men mer om det senare.