Den smått luggslitne hamnarbetaren Ray Ferrier (Tom Cruise) lever ett ensamt liv som frånskild tvåbarnsfar i New Jersey. Hans vardag i det gamla familjehemmet är lagom ansvarslös och självcentrerad, med kneg, snabba bilar och baseball. Kontakten med barnen är minst sagt sval. En busig helgpappa på sin höjd, en som aldrig lyckats hålla jämna steg med det liv och den trygghet ex-fruns nya giftermål inneburit för barnen. Tonårssonen Robbie (Justin Chatwin) har vuxit ifrån honom. Lilldottern Rachel (Dakota Fanning) är spydig och brådmogen. Men stackars Mr. Ferrier försöker så gott han kan.

När han nu ska ta hand om sina ungar över helgen händer något som förändrar det invanda familjemönstret. Eller snarare, hela livet - för alla på hela jorden. Nyheterna på teven rapporterar om hur onormalt ruggiga stormväder sveper in över delar av USA, och det står inte på förrän grannskapet hos Ferrier får bevittna detsamma. Till en början känns det mest spännande och lekfullt farligt, ända till blixtnedslagen tätnar och söker sig in på kvarterets bakgårdar. All elektricitet slås ut: telefonen, teven, lamporna - till och med bilarna slutar fungera. När pappa Ray ger sig ut i området för att ta reda på vad som händer är han skakad, men ändå sansad (han hinner till och med instruera en granne i hur den utslagna bilen kan fixas). När han kommer hem igen är han halvt utom sig av chock, fåordig och täckt av ett tunt lager aska från en sönder-lasrad medmänniska. Han har just bevittnat det mest ofattbara; Inferno. Gatorna bågnar och rivs sönder, hus rämnar, folk flyr i panik - och upp ur marken reser sig en gigantisk robot på tre ben som sakta men oförtrutet börjar verkställa sitt uppdrag att utplåna mänskligheten; otur. När den värsta chocken har lagt sig samlar Ray ihop sin lilla familj och drar från stan (som tur är får han tag på den tidigare nämnda bilen, som givetvis fungerar tack vare Rays mekarförmåga – faktiskt den enda bilen som fungerar i hela stan). Planen är att överleva och ta sig till Boston där barnens mamma är. Och på den vägen leder det; en färd genom eld, vatten och blod.

Upptakten av Världarnas krig är mycket bra. Det slås tidigt an en mörk ton, och hållfast byggs en stark känsla av fruktan och panik upp . Effekterna är felfria och skådespelarna bra (om man kan bortse från Dakota Fannings vansinnigt irriterande uppsyn). Musik och foto tjänar effektivt som muskelkraft åt Tom Cruise övertygande förvandling från jagbetonad ungkarl till vettskrämd gruppledare. Det känns mörkt, intensivt och trovärdigt, en känsla som lyckas hänga kvar en bra bit in filmen men som dessvärre luckras upp och tappar fokus med jämna mellanrum i andra halvan. Spänningen och svulstigheten finns kvar hela tiden, men utan fäste i historien. Man förstår inte riktigt vad som händer eller varför, helt enkelt. Filmen är full av logiska luckor och irrationella beslut. Men så är det inte heller någon traditionell historia Spielberg målar upp, med givna dramaturgiska knep och fixeringspunkter – han har helt uppenbart försökt göra något annat. Berättelsen löper på i en rak linje, utan uppenbart motstånd eller markanta förändringar. Som om tanken varit så här: ”Vi ska visa en mans resa genom en utomjordisk invasion, utan att stanna upp och förklara allt på vägen - precis som Ray Ferrier själv upplever den”. Men det fungerar inte, trots att tanken är god. Filmer utan tydliga konflikter måste bäras upp av något annat, en inre konflikt och strävan hos karaktärerna. I Världarnas krig antyds den bara i form av Rays ansträngning att vara en bättre far, men utvecklas aldrig helt tyvärr. Känslan av att Spielberg gått vilse i sin egen vision att göra något annorlunda, men samtidigt publikdragande, är mycket påtaglig när eftertexterna rullar igång. Det blev varken konventionellt eller okonventionellt, action eller drama, bra eller dåligt - lite av Spielbergs signum nu för tiden.

Jag har varken läst H.G Wells bok från 1897, eller sett den första filmatiseringen av Byron Haskin från 1953 - inte heller hört Orson Welles uppläsning av den i radio 1938 (ljudlänk), som lär ha varit så övertygande att mängder av lyssnare trodde rymd-invasionen skedde på riktigt. Jag var nollställd när jag såg Världarnas krig. Frågan är om filmen hade blivit bättre eller sämre om jag sett den som remake? Hur som helst, Världarnas krig i Spielberg tappning blev för mig en mycket svårbedömd film, främst tack vare sitt ambivalenta uttryck. Se den och tänk, eller se den och njut, får bli mitt sammanfattande omdöme – om jag tillåts vara lika luddig som Spielbergs filmer ofta kan vara.